10 tips till dig som inte orkar lyssna.

Känner du igen känslan av att du vill lyssna men bara inte orkar? Har du en vän med adhd, npf eller som på annat sätt haft det extra tungt i livet och som vill berätta mer än vad du klarar av att höra? Händer det att du tänker: ”Åh, måste hen ta upp det här igen… kan vi inte prata om något roligare istället?”?
Här är några tips till just dig. 

Det finns så mycket bra med adhd och npfer (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Vi är intressanta snedstreck fascinerande, originella, mångfacetterade, nytänkande, klarsynta och så vidare. Men också komplicerade, från och till ganska plågade och många (alla?) kommer med sin alldeles egna väska fullpackad med misär och omänskligt tunga erfarenheter.

Som någon som fått sin diagnos sent i livet har jag äntligen förstått att jag släpat på den där väskan och då vill jag lufta den. Jag är trött på att hålla allt för mig själv. Visserligen gjorde det alla andras liv mycket enklare, men mig tynger det bara ner.
Så jag vill prata om det. Eller så kan jag prata om något annat, men eftersom mitt liv faktiskt genomsyras av vad jag bär med mig så kommer jag, förr eller senare, att referera till det. Till de tunga erfarenheterna, svårigheterna i vardagen (dvs alla dagar)… lite av det där mörka. Att inte göra det är lite som att ljuga. Både för mig själv och för dig.

Men så sitter jag så ofta igen med känslan att du inte orkar med. Det är ett speciellt uttryck du får. Blicken som vänds bort lite grann… ett lätt nedböjt huvud.. armar som drar sig inåt för att liksom söka skydd hos varandra. Kanske det jag berättar är för stort. För dig eller för situationen vi är i. Att möta det ställer för höga krav på dig och orken räcker inte till. Du måste trots allt hålla näsan över vattenytan i ditt eget liv också.

Jag förstår dig. Och det är okej.
Det är förresten inte bara okej, det är till och med lite fint. För jag tänker att det kanske är din empati som kommer fram där. Att gränsen mellan mina problem och dina blir lite för tunn och du känner dig lite för utsatt, trött eller kanske till och med rädd att dras med i det där mörka, tunga jag just lagt på bordet.

Har jag rätt? Och i så fall: vill du ha lite tips? Jag vet nämligen lite om det här med att ha för tunn hud. Här är så min personliga tipslista i hur man kan lyssna på ett sätt som är snällt både mot oss själva och mot andra;

10-tips-for-att-lyssna

  1. Spegla och bekräfta
    Man behöver inte veta allt eller ens hålla med, men att säga saker som ”jag förstår att detta haft en stor påverkan på dig” gör så stor skillnad. Inte kostar det oss speciellt mycket heller.
  2. Tyck inte till
    Åsikter och lösningar är jättebra, men inte nu. Det där tyckandet är världens bästa självförsvar för empatin. Vi tänker att om vi fixar (“Fast om du gör så här istället då?”). eller neutraliserar (“Men det där är ju sånt alla människor är med om”) problemet så blir det mindre. Men det orättvisa här är att vi nu styrt om samtalet så det nu handlar om våra åsikter istället för berättarens upplevelser.
  3. Döm inte
    Självklart egentligen. Att döma är att skuldbelägga och det vill vi naturligtvis inte när vi ska lyssna och visa stöd. Men ändå kan det snabbt slinka ur oss ett ”Ja fast du gjorde ju faktiskt så…” eller ”Kanske du inte borde ha…”
  4. Uttryck dina känslor
    (Men bara om du känner dem.)
    ”Jag blir orolig/ledsen/arg när du berättar det här”. Det hjälper dig att ventilera och den som berättar får känna värmen av att du blir berörd. Och det är precis lika okej att inte få en känslomässig reaktion.
  5. Undvik att absorbera
    Ta inte på dig ägandeskap av någon annans problem och bli inte medberoende. Sannolikt gör det inte mer än tynger ner dig också, och det vinner ju ingen på. Håll den mentala distans som behövs för att kunna skilja på var du slutar och den som berättar börjar.
  6. Var tydlig
    Om du vet att du inte kommer orkar lyssna så försök vara tydlig med det. Är det för mycket att säga rakt ut så gör åtminstone så att du håller dig från att ställa frågor du inte kommer kunna hantera svaret på.
  7. Sätt gränser – tidsmässigt
    Det går bara att lyssna aktivt så länge, och ingen blir gladare av att man sliter ut sig under längre tid än man egentligen håller. Det är okej att avsluta ett samtal mitt i en berättelse, bara man förklarar varför. Och bara för att du lyssnade förra gången betyder inte det att du måste göra det varje gång, hela tiden.
  8. Sätt gränser – fysiskt
    Se till att du har fysiska gränser på plats som passar för just dig. Till exempel vad gäller personlig sfär, ögon- och kroppskontakt. Den som berättar har mer nytta av att du lyssnar, än att du sitter öga mot öga med armen om axeln och är så obekväm att du blir utmattad på fem minuter. Bättre då att du sparar din energi och kanske istället sitter sida vid sida, som är mindre krävande än att hålla ögonkontakt. Eller vad som nu passar för dig.
  9. När samtalet är över: Släpp det
    Själva lyssnandet pågår så länge samtalet gör det. Efteråt är du klar, du har gjort ditt och det finns inget krav på att du ska engagera dig bortom det. Då är det något annat än att lyssna. Så dyker det upp skuldkänslor efteråt om att du inte gjort tillräckligt; Släpp dem.
  10. Tillåt dig återhämtning.
    Hur många knep och strategier vi än tar till så kommer det kosta oss energi att lyssna. Särskilt på de mörka grejerna. Och efter spenderad energi behöver vi återhämta oss. Se till att inte utsätta dig själv för mer än du kan hantera. Men på ett schysst och tydligt sätt förstås.

 

Till slut vill jag bara tacka dig för dem gångerna du orkar just lyssna. Att bli bekräftad, att bli hörd och att slippa förställa sig, det är i ordets sanna bemärkelse; ovärderligt.
Och frågar du mig så är det det som är kärnan i en meningsfull relation; att vi har plats för mer än bara solsken, mjukglass och kattungar med glitter på.

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar