Adhdpsykologen guidar dig genom psykdjungeln

Så, du är vuxen och har adhd? Eller misstänker att du har det, och står inför att göra en utredning? Grattis, och välkommen till myndighetsdjungeln!

Eftersom jag råkar ha turen att både ha en egen adhddiagnos och vara psykolog så kommer jag som bloggare på Adhdministeriet att försöka vägleda dig genom den del av djungeln som kallas psykiatrin. Det finns nämligen otaliga mörka och svårbegripliga områden inom psykiatrin, där det är lätt att gå vilse och tappa hoppet.

För visst är det konstigt med de extremt långa väntetiderna? Först och främst inför att göra själva utredningen, och sedan, när man väl fått diagnos, är det dags för en ny väntelista för att få behandling.

Och varför erbjuds de barn och vuxna som diagnostiserats med adhd enbart medicin som enda stöd – trots att det står klart och tydligt i bipacksedeln att medicin ska kombineras med andra stödinsatser?

Hur kommer det sig egentligen att de flesta av oss bara träffar en psykolog under utredningen, och sällan får gå i terapi hos psykologen? Och hur ska du hantera alla läkare och psykologer som ”inte tror på adhd”, det vill säga ifrågasätter att det över huvud taget existerar?

Varför får du ofta träffa nya läkare, och dessutom behöver dra hela din livshistoria igen? Och vad beror det egentligen på att sin läkare inte ”hunnit” läsa din journal?

Sådana här saker undrar man ofta över som patient och anhörig. Och som psykolog har jag några av svaren på frågorna, eller åtminstone de (inofficiella) förklaringarna. Jag vill helt enkelt belysa sådana här strukturella problem i min blogg och samtidigt informera om dina rättigheter som patient. Mitt mål är att göra det lite lättare för dig att få den hjälp som du behöver och det bemötande som du förtjänar att få.

Nästa vecka kommer det första riktiga inlägget, där du får tips på hur du kan undvika tre vanliga fallgropar inför en neuropsykiatrisk utredning.

Så. Håll utkik!

1Kommentera
  • Åsa Moberg

    26 september, 2016 at 15:42 Svara

    Åh! Himmel så bra 👍🏻 Ser fram emot nästa inlägg med spänning! Är precis insyltad i den situation du beskriver ovan och vet inte hur jag ska orka brottas med alltihop själv 😱 Stresshormonerna skuter i höjden vid bara tanken på Psykiatrin i Kalmar. Du menar det ser ut så i hela landet? Det är ju katastrof 👿😓 Själv är jag 42 år, med diagnos vid 40… å fortfarande vilse…

Lägg till en kommentar