Alla nyförlösta är sköra mödrar

När jag var gravid gick jag, som alla andra gravida, till mödravårdscentralen (MVC). Jag hade en fantastisk barnmorska som informerade, mätte, vägde och stöttade mig på alla sätt och vis.

Som alla andra gravida hade jag mycket hormoner som spökade, och hon tyckte att allt var helt normalt – diagnos eller inte. Hon var trevlig, tydlig och snäll. Eftersom vi skulle flytta till en annan kommun tyckte hon det var bäst att vi börja på barnavårdscentralen (BVC) där när barnet var fött. Hon sökte på min blivande kommun och såg att det fanns en grupp för mammor med diagnoser eller andra problem här.

– Gruppen heter Sköra mödrar, sa hon.
– Ja, men fram med offerstämpeln bara! Vaddå skör?

Jag reagerade starkt på namnet. Okej att det är humörsvängningar och hormoner överallt, men inte mer än hos en normalstörd gravid kvinna. Nu kände jag mig irriterad. Vad var det för märklig grupp?

– Du kan ju bara gå dit en gång och kolla läget, sa min barnmorska tröstande.

Efter lite övertalning gjorde jag det. Första besöket på den nya barnavårdscentralen så frågade jag efter gruppen Sköra mödrar. Det blev helt tyst i rummet. Min nya barnmorska ursäktade sig och lämnade mottagningsrummet.

Efter några minuter kom hon tillbaka med någon slags chef. Chefen förklarade skamset för mig att Sköra mödrar-gruppen var något som personalen som jobbar på BVC går på, inte mammorna. BVC-personalen träffas och diskuterar olika fall av ”sköra mödrar”, hur de ska bemöta och stötta dessa. Oss.

Det mest störande var att informationen om Sköra mödrar serverades på ett extra tydligt och artikulerat, och såklart lite långsammare än i ett vanligt samtal. Precis som folk ibland gör, helt felaktigt, till personer i rullstol.

Inombords: Asgarv!
Utanpå: Poker face.

– Shit, vilket dåligt samlingsnamn på en grupp, den kunde lika gärna heta Störda mödrar, sa jag.

Oj, vad dom skämdes.

I deras ögon är jag alltså skörare än andra nyförlösta kvinnor bara för att jag har en diagnos. Tyvärr är det just ett sådant stigma som gör att jag ofta väljer att inte berätta om min adhd. Jag har dessvärre, trots denna informativa grupps existens, inte märkt av något speciellt stöd och inte har heller fått någon anpassad information. Istället sa min barnmorska plötsligt upp sig (eller snarare försvann, utan att lämna över till någon annan). Nu tror jag inte att det berodde på mig eller på mitt barn, men sammanfattningsvis känns mitt möte med BVC inte så positivt.

Har jag rätt att känna till denna grupp?
Har jag rätt att veta om jag är ett ”fall” som diskuteras i den där gruppen?

Vid återbesöket hos min trevliga barnmorska i min före detta kommun berättade jag om min Sköra mödrar-upplevelse. Hon bad om ursäkt och höll med om att deras beteende var minst sagt märkligt. Hon sa att jag kan kontakta henne istället om jag var i behov av extra stöd och information.

Ibland funderar jag på om det skulle vara lättare att ha någon fysisk åkomma som folk kan hantera, typ nedsatt syn eller kanske ett träben.

Sköra mödrar – fnys!

1Kommentera
  • Linda

    14 oktober, 2015 at 13:14 Svara

    Underbart Bjuris, helt underbar story! ♥️?

Lägg till en kommentar