Att vara kvinna med adhd

Jag är tillbaka på jobbet. Jag jobbar som verksamhetsledare för Attention Stockholms vuxenverksamhet och som gruppledare för våra samtalsgrupper. Jag har varit borta i nästan ett år på föräldraledighet och att komma tillbaka och träffa alla deltagare i grupperna känns så fint.

Oftast är våra träffar jättebra, ibland kunde de varit bättre. Men oavsett hur träffen går så går jag alltid hem med ett lyckokrull i magen. För att jag vet hur viktigt det är att få träffa andra med liknande erfarenheter. Jag vet hur viktigt det är att ha en plats där man hör hemma, där man får vara normal och där man känner att man får lite distans till sitt eget huvudkaos.

Jag vet att identifikation är allt.

När jag fick min adhd-diagnos kände jag inte alls igen mig. Jag visste att det var något generalknas med mig, inuti. Det har jag alltid vetat. Men jag skulle aldrig ha gissat på adhd. För jag hade bra betyg. Jag var ingen uppstudsig, jobbig liten kille. Jag kunde sitta still. I alla fall ibland.

Jag hade alltid trott att det var ett känslomässigt problem, inte något som var neuropsykiatriskt. Jag försökte läsa mig till hur det var att vara som jag. Försökt hitta en bok där jag kunde få läsa om mitt liv. Men jag hittade inget.

En helt vanlig dag ströläste jag igenom reklamen som kommit i brevlådan. Jag hittade ett nummer av Svenska kyrkans tidning och bläddrade ointresserat igenom den. Men så fastnade blicken vid något. Det var ett reportage om en kvinna som hette Katarina Norell. Hon hade gått i kloster som ung kvinna och levt så i kanske 15 år tills hon en dag fick nog och sa hej då till allt vad klosterlivet hette, flyttade till Umeå (där jag bodde då), utredde sig och fick en adhd-diagnos.

Hon startade så småningom ett projekt inom Riksförbundet Attention som hette Rörelseverkstan – magdans för kvinnor med adhd. Och de hade träffar där man kunde få vara med. Jag gick dit, väldigt skeptisk, men fann något som blev min väg till att förstå mig själv. Och så småningom kunde jag förlåta mig själv för hur livet hade varit. Det jag fann var en gemenskap med andra kvinnor och en plats där jag kunde hitta identifikation. Jag fick också tillgång till bättre litteratur genom Attention och träffade människor som var med i andra delar av Attention i hela Sverige.

Jag började förstå hur ofta kvinnors adhd maskerar sig bakom depression, ångest och utbrändhet. Att det inte är de klassiska adhd-dragen som syns mest hos oss kvinnor. Frustration och trötthet på grund av kognitiva svårigheter kan skapa ångest, svårigheter med att prioritera och få perspektiv på sig själv och sina egna förmågor gör att många bränner ut sig. Sedan är det som ett brev på posten med sjukskrivningar, socialt utanförskap och kontakt med diverse myndigheter och psykiatrin.

Jag började förstå att jag inte var ensam. Och jag fann så mycket stöd i Katarina, den före detta nunnan som totalt vänt sitt liv. Hon som hade trott att hon aldrig skulle klara av ett vanligt liv. Som trodde att det enda valet hon hade var att leva i kloster. Men så var det inte.

Och så jag som trodde att jag aldrig skulle orka bygga upp mitt liv igen efter missbruket. Jag som trodde att jag aldrig skulle klara av en normal vardag och att leva med min stormiga hjärna resten av livet. Men så var det inte heller.

Även om hade helt olika bakgrund så var det något med henne som gjorde att jag kunde känna mig bra, istället för annorlunda och konstig. Jag kände identifikation och gemenskap.

Jag fick min adhd-diagnos när jag var 21 år. Då hade jag nästan hunnit dö i missbruk. Känslan av utanförskap har genom åren suddats ut gradvis. Idag finns den inte kvar alls. När jag är ute och föreläser för yrkesverksamma inom psykiatrin brukar jag alltid säga att de ska försöka hjälpa personen att hitta en plats där den kan känna sig normal. För mig har detta betytt allt. Och den platsen är bland andra kvinnor med huvudkaos.

6 Kommentarer
  • Jessica

    18 januari, 2016 at 21:09 Svara

    Jag tror att många känner som du beskriver. Jag passar inte heller in i den där vanliga synen på adhd och hade inget att känna igen mig i. Men nu när jag själv bloggat i några år får mail och kommentarer från många som känner igen sig och då känns det skönt att faktiskt ha fått en människa att känna sig mindre ensam ❤️

    • Angelica

      19 januari, 2016 at 19:13 Svara

      Ja det är nog så för många. Var bloggar du? Länka!

    • Angelica

      19 januari, 2016 at 19:13 Svara

      Aha, såg att det var länkat. Kul, då ska jag läsa 🙂

  • Daniel

    20 januari, 2016 at 02:52 Svara

    Alltså, när jag var liten fanns ingen sån här diagnos att skylla sin excentricitet på. Då var man helt enkelt ett dumhuvud bara. Inga anti-mobbing grupper eller sociala medier heller. Men det fanns betydligt fler fritidshem och ungdomsgårdar och säkert en rad andra närvarande vuxna som i dag troligtvis avpolletterats.

    Då hade jag försökt ta livet av mig flera gånger om. Ja, det var ju tjejerna på psykavdelningen som visade hur man skulle skära. På den tiden var man i regel borderline i stället för ADHD (finns ju statistik på det idag).

    Men den rätta diagnosen kom alldeles försent för mig. Idag är mitt liv förstört. Så då får man dras med den jävla skammen också.

    Men ADHD blir ju egentligen bara en funktionsnedsättning i den mån beteendet kommer i konflikt med samhällets normer. Jag som kille, var heller inte, ”värstingen” som inte kunde sitta still och jag föreställer mig många tjejer och killar där de kanske förlikade sig med sitt egensinne, kanske som i din beskrivning med hjälp av litteratur eller asketism. Att ha ADHD är ju, per definition, att ha en hjärna som fungerar annorlunda än rådande konventionens. Ett ganska tankeväckande fenomen egentligen. Visst, diagnosen är kontroversiell men den är fan så mycket mer evidensbaserad än många andra ”psykiska” diagnoser.

    På orten jag bor räknar man ett eventuellt möte till max fyra personer, om de ens dyker upp – inklusive samtalsledaren och en mamma till en av deltagarna. Vill man ha diskussioner annat gårdagens fotbollsmatch, senaste rubriken i lokalblaskan eller någon sorts tröst i sitt utanförskap får man nog söka sig till sådana här trådar tror jag.

    • Angelica

      22 januari, 2016 at 17:24 Svara

      Hej Daniel!
      Så himla tråkigt att höra att du fått diagnos sent i livet och blivit behandlad på det sättet. Så ska det ju absolut inte gå till. Jag tror och hoppas att det i alla fall är bättre idag, att många får diagnos i rätt tid. Även om det inte hjälper dig nu så kanske det kan vara en klen tröst. Det är många som slipper gå den väg som du har fått gå.
      Håller också med om att diagnosen är otroligt forskad på!
      Har du provat att gå på en sån träff som jag beskriver? Kanske skulle kunna vara något för dig. Tänker om du vill träffa jämlikar.

  • A

    17 september, 2016 at 01:56 Svara

    Känner igen mig så mycket i det du skriver.

    Är 19 år och fick min diagnos för mindre än ett halvår sen. Inte så sent, kan vissa tycka. Har dock sökt hjälp i flera år. Gett så solklara tecken – för ADHD hos just flickor. Men ändå är det ingen som har reagerat.
    Den jag har att tacka för min diagnos är min mamma, som trots all smärta jag orsakat henne, tagit varenda strid för mig. Det var hon som kände igen sin dotter när hon talade om ADHD med en vän. Ingen psykiatriker, kurator eller läkare. Utan min mamma, som inte vet någonting om ADHD egentligen.

    Just nu läser jag ett fjärde år på gymnasiet.
    Har egentligen aldrig lyckats hitta något jag känner att jag vill göra efter gymnasiet. Jag älskar att skriva och argumentera, och är även ganska duktig på det, men mer än så visste jag inte innan.

    Nu vet jag exakt vad jag vill göra. Jag vill kämpa för kvinnor och flickor med ADHD, de som inte syns. De som är duktiga och inte utmärker sig på något sätt, trots de tampas med ett kaos inuti sig.
    Hur har jag inte riktigt funderat ut än, men det kommer.

    Blev en lång kommentar, men tack för en underbar text som gick att relatera till på ett sätt jag knappt kunnat göra till andra inom ämnet.

Lägg till en kommentar