Att tro att man orkar allt

Jag sitter här och försöker skriva ett inlägg och tänker att jag vill ljuga lite. Säga att allt är bra. Eller skriva precis som det är. Väljer det sista. Jag är helt utmattad. Och inte så mycket av Loa, eller jo. På grund av upphackad sömn och att ha helt fel prioriteringar.

Jag har liksom fortsatt att leva mitt liv som vanlig och inte insett vidden av hur trött jag blir. Det har varit med min sömn och matrutiner som insats. Jag har liksom flängt runt och träffat vänner än fast jag inte riktigt orkar. Och jag har inte förstått att jag inte orkar. Jag har tyckt att det varit så konstigt att Stockholm känns skränigare än aldrig förr, sociala ångesten större och min hjärna har blivit så rörig. Jag har sovit för lite, ätit för lite och vilat för lite.

Det här med föräldraskap kommer nog lära mig ett och annat om prioriteringar. Vilket jag har svårt för på grund av min adhd. Om allt känns kul, ja då gör jag allt – oavsett vad som är rimligt att orka (bortsett från graviditeten då jag var som en sengångare). Men nu har jag slängt min att-göra-lista och ställt in möten och häng med vänner. Och det känns… Skönt. Vilosamt.

Det måste finnas tid för att sova och varva ned. Tänk att det ska vara så svårt att lära sig.

Jag har också läst en hel del föräldrabloggar och påminnts om att de första månaderna med bebis är och ska vara tuffa. Cissi Wallin hade en så sjukt bra beskrivning i sin blogg. Hon skrev att “Jag ljuger om jag säger att dom tre första månaderna som morsa var rosenskimrande, nästan bara himlastormande kärleksfulla. Känner mer, såhär ”ute på andra sidan” att det var som att springa en mara i foppatofflor med en liten kajak under armen.”

Exakt så är det.

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar