Att vara en emojistisk bakåtsträvare


Jag hamnade i en fascinerande diskussion på jobbet härom dagen. Som den mästare på kallprat som jag är (Hah! Humor.. Men mer om det en annan gång) så sa jag så där lite apropå:

  • Tänk. Hur jobbade man egentligen innan det fanns mail?

En retorisk fråga som jag på min höjd tänkte skulle ge ett vänligt litet skrockande tillbaka. Men istället så sken min kollega upp med hela ansiktet och sa att “Jo det ska jag berätta!”. Sen berättade hon anekdoter om internpost, om lampor på väggarna som blinkade i olika kombinationer beroende på vem på avdelningen det skulle till och tidiga chatklienter i dos-fönster. Helt fascinerande.

Vi pratade hursomhelst om hur det var när internet först kom; för henne var det i arbetslivet och för mig någonstans i högstadiet (ish).

Och genast fick jag flashbacks från sena 90-talet, och hur man offrade värdefulla (och svindyra) uppkopplade minuter i högst undermåliga chatt-rum. Hur man försökte förmedla sig i några rader med text och eventuellt några skiljetecken.

Sen kom nästa fas med smileys med kolon, semi-kolon och paranteser. ( ; ) )

När vi sen började uttrycka känslor genom att sätta dem mellan asterisker (*skrattar*) så var det bra tider. Direkt, tydligt och konkret. Inget tolkningsbehov, inget tjafs.

Så kom förkortningarna; ROFL osv.. Lite klurigare, men fortfarande hanterbart.

Men så måste jag gått offline ett tag för helt plötsligt så står man här knees deep i emojis.. och memes.. och gifs … och vad-nu-de-där-rörliga-grejerna-på-facebook-kallas. Tydligen finns det nu miljoner olika sätt att förmedla sig eleltroniskt på utan att ens blanda in en enda liten bokstav.

Nu är det inte så att jag är en teknikvägrande tant eller så… men jag är inte utrustad för det här!

Här skulle vi kunna gå in mer på det faktum att har adhd med lite kompletterande drag av asperger/autism spektrum tillstånd som gör det sociala lite extra utmanande. Eller så släpper vi det för nu och så nickar vi lite tillsammans och säger att ja, det har hon fasen rätt i, kommunikation är svårt nog som det är.

För varje nytt sätt att kommunicera som kommer så måste jag och min, hårt förvärvade och allt annat än automatiska, sociala kompetens nämligen skola om oss. Jag hade ju precis lärt mig hur man skrev rätt smileys i rätt läge och det var inte så lite det, ska jag säga.

Jag har vänner som utan att blinka kan kasta in en handfull olika emojis i ett meddelande och få det att passa perfekt. Jag läser det, jag förstår precis och när jag ska svara så blir jag nästan kallsvettig av att navigera runt bland allt som finns att välja på. Det slutar med att jag panik-chansar fram en random sköldpadda, sushibit eller vägskylt där inte ens jag själv förstår vad jag försökte säga. Sen måste jag gå lägga mig och vila lite.

Men min sinnesfrid och jag har nu kommit överens om att jag är gammal nog att hålla mig till mina trogna gamla parantes-smileys. Vi går trots allt way back och vem är väl jag att försaka en gammal vän?

Då och då kan jag kosta på mig ett hjärta (= kärlek och/eller värme), en muskel-arm (= träning och/eller styrka) eller en buss (=buss) och då känner jag mig som ett riktigt social media-geni.

#lagomamibtionsnivåftw

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar