Dagen då jag förstod att jag kanske har adhd

Det började en dag för ca två år sedan.

Jag satt och läste och blev så irriterad att jag aldrig kom vidare i boken. Samma mening om, och om igen. För mycket tankar, snurrar i huvudet. Sysslor som ska göras, folk som jag ska träffa, sånger jag ska sjunga.

Jag satte i mig ett par öronproppar och lade mig ner i sängen, slängde över mig en filt och försökte få en bra stämning. Jag kanske måste hitta ett lugn innan jag träder in i en annan värld.

Lugnet kom aldrig. Det bara stod och tuggade inuti mitt huvud, som en sån där cirkel när ett Youtube-klipp ska spelas upp. Det är bland det värsta jag vet.

Jag försvann och glömde bort vad jag höll på med. Började tänka på olika Youtube-klipp som jag tycker om. Ett speciellt där hundvalpar vrider på huvudena samtidigt när deras matte frågar om de ska ut. Underbart! Nä, fokus!

Försöker återigen att fokusera och återfå koncentrationen.

Ljudet av en hockeydomare som skriker ”Foul” väcker mitt intresse och jag upptäcker att min man och min styvson sitter och spelar NHL på X-boxen i vardagsrummet utanför. Suck.

Jag kommer ut efter en stund med ett matt ansiktsuttryck. Det går inte helt enkelt. Jag får inte in skiten.

Min man märker att jag är upprörd och frågar om de har på ljudet för högt. Jag suckar och går in i köket som ser ut som ”hej, kom och hjälp mig”. Jag måste ju ordna med disken, tänker jag.

Jag lämnar köket och sätter mig i soffan med min man. Han är helt inne i spelet och kan inte ge mig någon uppmärksamhet alls. Jag känner mig rastlös men ändå tröttast i stan.

Jahopp, det kommer bli ännu en sån här dag. Vilken tur att det är grått väder så jag har en anledning att sitta inne med tummen i röva.

Dagen efter så började jag att googla på koncentrationssvårigheter. Jag har ju alltid förstått att jag har någon form av svårighet med fokus m.m. men jag har aldrig tänkt tanken att jag behöver hjälp med något. Jag kan själv!

Men det här med att läsa böcker fick mig att fundera. Varför går det inte? Det är som att det bara svartnar ibland och att jag försvinner iväg. Fast jag vet inte varför det händer?

Då började min forskning som tog över mitt liv. Jag googlade varje dag som natt, pusselbitar började falla på plats.

Det var mycket som jag gömt under skalet mitt som jag plötsligt var tvungen att erkänna för mig själv.

3 Kommentarer
  • Madeleine Ripa

    9 november, 2015 at 21:09 Svara

    Alltså… skriver du om mig? 🙂 Ju mer jag läser här på adhd-ministeriet, desto fler pusselbitar faller på plats. Jag har aldrig haft en tanke på att jag skulle ha en diagnos (utöver depression). Shit!

    • Linda

      10 november, 2015 at 08:24 Svara

      Visst är det härligt med igenkänning. Det är som en bekräftelse på att man inte är ensam om dessa tankar och känslor. Men vi är fler och vi kommer att ta över världen! Mohahaha! Närå skämt åsido. Hoppas att vi hjälper dig att förstå att du inte är ensam. Det finns så mycket positiva egenskaper med adhd. Man kan lätt glömma det när man googlar och hittar allt negativt som man inte klarar av. Stå med fötterna på jorden! Kram!

  • Madeleine Ripa

    11 november, 2015 at 16:39 Svara

    För mig är det (när chocken lagt sig) så positivt. Jag har så mycket i bagaget och i min personlighet som skulle kunna få en konkret förklaring. Det känns verkligen som, trots att det bara är en självdiagnos, att jag hittat ett sammanhang och att det inte bara är mig det är fel på.
    Nu ska jag bara våga göra en utredning som förhoppningsvis kan leda till en diagnos.

Lägg till en kommentar