Den utbrända ja-sägaren

Absolut!
Javisst!
Toppen!
Det kör vi på!

När jag är mitt mest positiva jag finns det varken broms eller eftertanke. Kalendern fullkomligt svämmar över av skojiga, kreativa och spännande händelser, men även jobb. Massor av jobb.

Jag känner mig stark, snabb, effektiv. På G helt enkelt. Idéerna bara sprutar. Och mitt i all iver glömmer jag bort att allt jag hittar på och klurar fram tar en massa tid. Tid som jag inte ens har. Så när det väl är dags för där som kändes sååå himla kul vid inbokning är det tyvärr inte säkert att jag är lika taggad.

Ibland tar energin helt enkelt slut och jag vill bara gräva ner mig djupt i soffans kuddhög och inte göra någonting alls. Det kan till och med kännas jobbigt att ha en massa saken inplanerat, trots att aktiviteterna är roliga och personerna som jag ska träffa faktiskt är mina vänner. Som jag gillar och saknar.

Så jag kan inte säga nej. Jag vill ju inte göra någon besviken. Jag vill ju vara och uppfattas som en glad och positiv ja-sägare –alltid! Men trots att ja-känslan ofta vill ta överhanden så vet jag att jag bör tacka nej ibland, för att orka och inte bränna ljuset i båda ändar, som min kära mamma brukar säga.

Nu när jag blivit lite äldre och klokare så har jag därför satt upp fem enkla livsregler för att inte drunkna i planer:
1. Gör inget superviktigt på måndagar – en missad tandläkartid kan sabba känslan för resten av veckan och skapar en dålig start.
2. Står det inte uppskrivet i kalendern så finns det inte – men tacka aldrig ja till något utan att kolla kalendern först.
3. Boka in ledighet i kalendern – annars blir det bara en massa måsten.
4. Ha ett normalt jobb med normala arbetstider, det vill säga måndag till fredag 8–17.
5. Kolla med min man innan jag tackar ja till diverse middagar eller extrajobb – ger även utrymme och möjlighet att ”skylla” på honom och hans planer för att kunna tacka nej.

När jag var yngre hände det ofta att jag dubbelbokade mig vilket skapade mycket ångest och en känsla av slarv. En känsla av att alltid göra någon besviken.

Under 2007 hade jag enligt min deklaration sju jobb, alltid minst tre samtidigt. Jag har aldrig tjänat så mycket pengar som det året, men jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. När jag tänker efter så är år 2007 en enda stor minneslucka. Det blev helt enkelt för mycket för mig. På tok för många ja.

Det jag kämpar mest med är känslan av att jag kommer missa något om jag inte tackar ja. Att vara den som inte är med. Den känslan är så stark, och så påtaglig. Därför behöver jag ta pauser från alla sociala medier ibland, för det stressar mig att se allt som folk gör. När jag pausar får jag fokus inåt istället, så att jag kan hitta tillbaka till mitt inre lugn.

Lagom är bäst, heter det ju. Men jag har svårt att känna av vad lagom är.

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar