Det här med att prestera under sin förmåga

Jag tror att många med adhd känner igen sig i att någon gång ha presterat under sin förmåga. För mig var det story of my life, både i grundskolan och gymnasiet. Och är fortfarande, delvis.

Jag har varit medveten om detta i olika grad. Först kanske som en frustration, en upplevelse av att visualisera ett mål och känna ”dit kan jag nå, det här klarar jag av” och sen inte nå halva vägen ens. Jag tänker att det blir självklart mera frustrerande i en prestationsinriktad miljö som skolan. Att varje dag bli frustrerad och framförallt inte förstå varför jag misslyckas var nog jobbigt för mig, även om jag inte alls kunde sätta ord på vad som hände. Sen har jag förstått att jag ju bara har lite adhd.

Att prestera under sin förmåga är ett gissel. Sen jag började förstå mig själv och främst min adhd bättre har jag insett massor om mina superkrafter. Alla dom här förmågorna som låg i dvala tidigare för att jag inte visste att dom existerade eller hur jag skulle väcka dom blev jag medveten om. Och det var så himla skönt. Det kändes som att jag hade en Super-Julia i mig som ville och behövde komma ut.

Att inse detta tog tid och var en lång process. I slutet av den processen läste jag mycket om andra med adhd som hade lyckats på olika sätt. Att vända sin adhd till nåt bra. Jag blev jätteinspirerad och tänkte att det skulle bli jag. Jag tänkte att jag också kunde bli en sån där person som framgångsrikt driver massa olika projekt, gör superbra ifrån sig på jobbet, är jättekreativ och skapar och mår bra i det. För om du har förmågor som är fantastiska ska du ju använda dom, right?

Jag skapade ett i princip ouppnåeligt ideal för mig själv. Jag visualiserade Super-Julia med alla hennes förmågor och egenskaper. Sen insåg jag att bara för att jag har en massa förmågor så måste jag inte använda dom. Dom kan ligga och halvslumra i mig och det är helt okej. Jag måste inte starta alla projekt, jag måste inte träffa alla personer, jag måste inte skapa allt jag har förmåga till. För jag är just nu faktiskt ganska nöjd med livet och det jag gör.

Ingen ska behöva prestera under sin förmåga, eller känna frustration på det sättet jag har känt. Men vi behöver inte alltid prestera efter vår förmåga heller.

1Kommentera
  • Linda

    6 oktober, 2015 at 14:18 Svara

    Fint super-Julia! 🙂
    Grym text!

Lägg till en kommentar