En inblick i Social life for dummies

Det var när jag gick i 7:an som jag för första gången fick höra: Linda, varför är du så konstig? Än idag, 17 år senare, hör jag de orden ringa i mitt huvud.

Jag kikar ofta i mitt mentala lexikon Social life for dummies. I den finns alla mina noteringar och logiska analyser, men också bilder och skisser om socialt beteende. Jag tar fram ”boken” till och från, när jag känner att det behövs. För minnet mitt är så fruktansvärt uselt, och ibland behöver jag bli påmind om hur man beter sig som folk.

Förutom adhd har jag nämligen en systerdiagnos som numer heter autismspektrumtillstånd, vilket förkortas AST eller ASD (för tydlighetens skull). AST är en ihopslagning av diagnoserna Asperger och autism. Personligen refererar jag helst till min diagnos som asperger när, eller ja om, jag berättar om mina diagnoser – det är ju inte direkt nåt man babblar om i kassakön på Ica.

När jag berättar om mina diagnoser så är det allt som oftast för att skydda mig själv, förhindra missförstånd eller för att andra ska få en förklaring till varför jag är så envis och vill ha det på ”mitt sätt”. För att folk ska förstå, och acceptera, att jag faktiskt hellre jobbar än att snacka skit i fikarummet. Att jag mer än gärna sitter för mig själv i lugn och ro under min lunchrast (det sistnämnda har jag på äldre tid insett är ett måste för att mitt bränsle inte ska ta slut under dagen). 

Jag har helt enkelt inte samma inbyggda filter som andra. Ett filter som kan sålla bort onödiga intryck och annat som stör i ens omgivning. För dirigenten i min hjärna har inte alltid koll på i vilken ordning alla instrumenten ska spela, så ibland tutar och spelar de lite som de vill.

Jag brukar säga att vi med asperger har ett annat operativsystem än folk utan. Därför behöver jag mitt mentala lexikon för dummies. Jag ska försöka förtydliga hur det funkar:

Föreställ dig att du och jag sitter på ett café och fikar. Du frågar mig hur det är, och jag säger att det är bra oavsett hur jag egentligen mår, för det har jag lärt mig att man gör. Sen kommer jag på att det är fredag, och att man då bör fråga den andra personen vad som händer i helgen. Så jag gör det.

Du börjar berätta och jag försöker att hinna med. Informationen som når mig behandlas snabbt och analytiskt. Min hjärna fångar upp det som är bekant, jämför med tidigare, personliga erfarenheter och jag bildar mig en uppfattning om vad du vill säga.

Jag tränar dagligen på att kunna ta in hela sammanhanget utifrån vad den person som pratar med mig utstrålar i sin kommunikation. För att lyckas försöker jag titta på helheten: ditt kroppsspråk, din blick och på dina läppars rörelse. Samtidigt lyssnar jag på melodin i din röst, noterar din andning och analyserar vilken typ av ord som du använder.

Detta processande av data medför dessvärre ibland att innebörden i det du säger, som egentligen borde vara det viktigaste, filtreras bort eftersom min hårddisk snabbt blir överhettad av all kringliggande information som ohämmat passerar genom den smala och ansträngda kanalen. Dessutom trängs de övriga intrycken från caféet och bara väller över mig. Det är som att alla ljud och ljus bråkar med varandra, och försöker överrösta din och min konversation.

Allt detta gör att jag måste fokusera väldigt intensivt på dina ögon och läppar för att ha en chans att ta in det du berättar, för det är garanterat något jätteviktigt som jag bara måste komma ihåg. Du börjar tycka att jag stirrar lite konstigt på dig, och undrar ifall du har något mellan tänderna.

Någonstans i bakgrunden hör jag Beyoncé sjunga, svagt sorlande från ett par hörlurar. Det där är en bra låt, tänker jag, samtidigt som jag noterar nya ljud. Småprat, barngråt och ett pinglande från en jackas dragkedja på en kvinna som sitter vid samma bord blandar sig in i symfonin. Ett starkt ljus bländar mig.  Jag flyttar på autopilot min stol lite längre fram, för jag tål inte starka ljus. Speciellt inte kallt, vitt ljus, som detta.

Då plingar det till i din mobil vilket fångar min uppmärksamhet. Jag ser att du har fått en spricka i skärmen, undrar varför och tänker att du borde laga den. Jag känner en kille som säkert skulle kunna ordna det rätt billigt åt dig. Då skulle du nog bli glad.

Plötsligt slungas jag tillbaka till ett par frågande ögon och ett snett leende. Shit, hoppas du inte märkte att jag svävade iväg en stund. Hur länge var jag borta egentligen? Jag ursäktar mig:

– Sorry, jag är lite trött efter gårdagen. Kan du ta det där igen?

1Kommentera
  • Manuela jimenez

    10 maj, 2016 at 07:19 Svara

    Du är bäst och helt fantastisk som du är min älskade Linda! Detta är ju charmen och det bästa med dig! Tänk vad roligt vi haft du och jag, jag är stolt över dig Linda. Tänk vad du kämpat och gått igenom och ist för att skämmas så åtar du dig att lära känna dig mer. Du är en av mina stora idoler älskling❤️ You go girl??Puss/Manuela

Lägg till en kommentar