— En dikt om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Informationen spottas ut. Jag bearbetar den under en halvminut. Bara få ner det någonstans, annars hamnar allt i obalans.  Inget får missas du måste veta vad som händer. Annars får jag bara släcka bränder och då blir risken stor för fiender. Allt dokumenterat i min Google, iPhone och kylskåps-kalender. De har nästan utvecklats till OCD så ofta som jag de använder. Jag sorterar med färgade post-it lappar, kopierade old school papper och produktiva verktygs appar. Posten ska in och filtreras. All reklam i både låda och mail verifieras, sparas eller raderas. Vabb-dagar ska ansökas om. Annars glömmer jag bort dom. 


Men allt det där är småpotatis, för att vara social kommer nämligen inte gratis. Inte om man har autismspektrumtillstånd. Då har man alltid ett motstånd.

 

Det är mycket att hålla reda på. Så många att förutspå och att förstå. Till höger och vänster har man förgrenade relationer, personer i blandade toner. Versioner med olika passioner. Med olika ambitioner och avsikter, religioner och åsikter. Arbetssituationer och familjekonflikter. 

Vårda alla relationer, kom ihåg alla diskussioner. Familjen, vännerna och arbetskamraterna. Grannar och bekanta. Intressanta, toleranta, briljanta och dominanta. De finns de som lyssnar som känns helt fläckfri och de som tystar och stjäl ens energi. Hur ska man då slå sig fri med lagom empati?

Orkar jag lyssna fokuserat på deras perspektiv? Dom maler på om sin fritid, med reklam-lådvin och bullerby-liv. Jag blir inaktiv och måste avbryta. Allt går på speed. Då blir jag impulsiv, intensiv och explosiv. Berättar om att jag är kreativ. Om hur jag skriver texter, odlar växter, fixar fester och skapar fantastiska rätter av matrester. Jag råkar ta över hela konversationen. Känner av irritationen.

Personen backar och min blick sänks ner. Det är nu det sker. Jag gör det igen och trampar i klaver. Allt blir bara fel. För många missförstånd, gång på gång. Jag lägger flageoletter men skulle spelat basgång. Alla hamnar på avstånd. Jag ursäktar, undviker och jäktar så jag inte sviker.

 

Kämpar varje dag med att inte säga fel, ta för mycket plats eller blotta mitt rollspel. För sabbar du första intrycket så ökar blodtrycket. Det blir för mycket. Försöker hitta mönstret i grupptrycket. Intuitionen kämpar med att läsa mellan raderna, och se bakom de Instagram-filtrerade fasaderna. 

 

Det är då som man blir konstig. Märklig och offentlig. Lustig och olämplig. Färgstark på ojämn mark. Men jag är stark och missuppfattad. Lycklig och utmattad. Kärleksfull och ouppskattad.

 

Ibland så vill jag bara skrika. Varför är vi inte mer jämlika? Inte för att predika men vi är alla unika. Dolt under det framgångsrika, kommersiella och all kosmetika. Får jag inte skrika det, så glöms det. Och glömmer jag det så skäms jag. Och skäms jag för länge så finns jag inte mer.

 

3 Kommentarer
  • Annika

    17 oktober, 2016 at 13:09 Svara

    Linda! Det är helt magiskt!! Så underbart du fångar känslan!

    ”Personen backar och min blick sänks ner. Det är nu det sker. Jag gör det igen och trampar i klaver. Allt blir bara fel. För många missförstånd, gång på gång. Jag lägger flageoletter men skulle spelat basgång. Alla hamnar på avstånd. Jag ursäktar, undviker och jäktar så jag inte sviker.”

    Det är perfekt i all sin sorglighet och fantasiskhet!

    Och avslutspassagen sen…

    ”Får jag inte skrika det, så glöms det. Och glömmer jag det så skäms jag. Och skäms jag för länge så finns jag inte mer.”

    Jag dör gåshudsdöden! Briljant. Absolut briljant!

    • Linda

      17 oktober, 2016 at 13:22 Svara

      Åh, vad roligt att höra Annika! 🙂
      Vad glad jag blir. Det är ju inte alltid så lätt att beskriva känslan. Och så är det ju bara min upplevelse. Men att få höra att man har lyckats fånga det är ju helt fantastiskt.
      Du gjorde min dag Annika, eller månad kanske. Kommer iallafall leva på detta länge.
      Kram!

  • Evelina Schilling

    27 februari, 2017 at 18:15 Svara

    Hej Linda!

    Denna dikt är helt fantastisk. Jag ska på audition till skådespel på en högskola i Göteborg nästa vecka. Ett av momentena är att man ska framföra en dikt och jag undrar om jag får framföra din? När jag presenterar den säger jag självklart att det är du som har skrivit den!

    Mvh, Evelina

Lägg till en kommentar