Första inlägget

Ibland så tänker jag lite extra på hur jag pratar. Jag märker själv att jag slarvar med språket och säger det första som dyker upp i huvudet. Mina förklaringar på saker och ting kan vara så jobbiga att ta sig igenom både för mig och för den som lyssnar. Jag har nån gång tänkt att jag kanske ska göra så som alla andra säger och tänka före jag pratar, men det skulle ta en sån tid, känner jag. Då skulle jag aldrig få något sagt.

Men jag blir frustrerad när jag tänker på att jag behöver ta en tablett varje morgon för att stilla mitt huvud. För att jag ska förstå logiken i mina tankar. Förstå hur allt hänger ihop.

Jag har ju ändå gjort det här i 30 år, tänkt alltså. Så jag känner ju nånstans att man borde bli bättre på det, lära sig av sina misstag och så vidare. Men det funkar inte riktigt så, tycker jag. Inte för mig iallafall. Det är för det mesta bara kaos.

Kaoset känns oftast trögflytande. Och kaoset gör det svårt att fokusera på något samt fokusera på inget, ”a la mindfullness”.

Kaoset kan vara svårare vissa tider på dygnet och tider i livet. Men Ibland så går det lättare. Då kan man ha ett sånt flyt. Man sover bra, ingen huvudvärk eller andra krämpor. Jobbet och relationerna funkar. Man hittar ordning i hemmet. Äter helt ok, sådär nyttigt ibland, men även tacos på fredagar (så att man ändå hakar på det där flockbeteendet). Men självklart så tänker jag då: när ska detta rasa?

För när livet tar snabba vändningar, eller stora – som att få barn till exempel, så kan dessa bekymmer blossa upp. Det kan vara besvärligt för många människor i alla olika nyanser och konstellationer att vara småbarnsförälder (och bara för att inte bli missförstådd: barn är inte bara till besvär. Just trying to make a point here). Man sätts på prov helt enkelt.

Hemmet är kaos, men är det inte det så känner man att man går av på mitten för att räcka till. Både som mamma, städare, kock och fru/make/flickvän/pojkvän/sambo/sambolina/hen, typ. Man sover dåligt, äter dåligt, träffar inga vänner, sexet är…  Ja, näst intill obefintligt. Då är kaoset värre. Och då ska man ta hand om sitt älskade barn.

Ja, jag förstår ju nu varför man ska vara föräldraledig i ett år. Men hur vissa kan eller väljer att börja jobba tidigare is beyond me.

Det stökiga hemmet gör det inte lättare för mig att tänka. Hormonerna som sprudlar i kroppen min gör det inte lättare. Kaffet som jag klunkar i mig (oftast kallt och bränt) hjälper inte mycket.

Men, jag älskar mitt barn. Och jag vet att hon inte kräver att jag är en Einstein just nu. Bara langar tutte då och då. Lägger armarna runt henne ibland. Sjunger den dära ”En sockerbagare”, som jag fortfarande inte kan texten på, någon gång om dagen. Och ser till att hon är torr och bekväm.

Men dagens kvinnor ska vara såna jävla superkvinnor. Snygga, smarta, walking brains plus morsa till ett antal ungar i fina second hand kläder. Så man har lite press på sig att vara lika bra helt enkelt. Lika cool stil, lika obrydd om vad alla tycker om en.

Anyhow, ni märker kanske att jag är småbarnsmorsa just nu as we speak. För jag kan inte ens hålla mig till ämnet.

Kaos i huvudet. Vi får helt enkelt snacka om det en annan gång. Jag måste amma nu.

/ Linda

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar