Gör en diagnos verkligen någon skillnad?

Jag skulle vilja säga att jag har varit öppen med min adhd. Det är trots allt inget att skämmas över och det borde ju rimligen vara detsamma som att berätta om sin diabetes (om jag hade haft det) eller liknande.

Men om du som läser det här känner mig så är chansen stor att du känner dig ganska förvånad just nu. Så handen på hjärtat kanske det varit sisådär med min öppenhet…

För två år sen satt jag med min dåvarande psykolog. En fantastisk kvinna som jag tycker massvis om. Vi hade just gjort klart ett test hon kört på mig efter att jag desperat-knackat på hennes dörr (inte bokstavligt talat kanske jag ska förtydliga) och sagt att jag trodde att jag hade adhd och att jag inte visste vad jag skulle göra. Det här var långt innan jag faktiskt fick en riktig diagnos men det var där jag fick den första bekräftelsen på att det nog var ganska sannolikt att jag hade det ändå.

– Vad ska du göra med en diagnos om du får den? undrade hon. Kommer det verkligen att göra någon skillnad?

Jag minns inte vad jag svarade, jag var ganska skakig då. Låt oss säga att jag hulkade fram något diffust om att jag ville lära mig mer. Få en förklaring eller något sådant. Men säker var jag inte. Inte heller var jag säker när person två, tre och sju sa ungefär detsamma. Var det viktigt med en etikett? En stämpel? Kan du inte bara vara som du är och lära dig att acceptera dig själv istället? Alla är ju trots allt olika.

Men det är jag nu. Säker alltså. Jag är så säker att jag vill ta min underbara psykolog-dam i kragen (efter att jag kramat henne och respektfullt tackat henne för allt hon gjort för mig) och säga att hör du jag hade så rätt så du anar inte. Jag behövde min diagnos. Till och med om vi räknar bort hela “för att kunna få hjälp”-grejen. Som fan behövde jag den.

För det är helt enkelt inte möjligt att lära sig att acceptera sig själv utan att känna sig själv. Och adhd eller vilken som helst annan neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är så brutalt komplex att det är rent omänskligt att kunna greppa vad den innebär och hur den yttrar sig utan det kunskapsstöd som decennier av forskning tagit fram. Var jag då förväntad att bara räkna ut hur jag funkade av mig själv?

Att jag skulle sitta där, full av självdistans och förmåga till metareflektioner, och lugnt och harmoniskt tänka:

“Jaha. Nu tog visst min hjärna slut igen och här sitter jag och känner att jag vill dö. Så lustigt. Ja det här händer ju sådär en gång om dagen, så jag undrar jag om inte det har med att hjärnan just nu har så på tok för låg dopamin-aktivitet att jag bokstavligt talat upplever en klinisk depression, om än kortvarig. Men oroa sig inte, lilla jag, det här går nog över på ett kick ska du se. Bit ihop och var olycklig i tysthet en stund bara så är det nog okej imorgon igen.“

Eller:

“Nej men nu tappade jag visst bort vad folk pratade om igen. Och nu avbröt jag någon genom att prata om något, för sammanhanget, helt irrelevant. Höhö, ja, tänk det är nog därför sociala sammanhang är så svåra och att jag blir så utanför hela tiden. Ja, jag har nog på känn att det är för att hjärnan känner att den ska somna in och väljer att skjuta in impulser för att hålla sig alert.  Det här blir nog bra ska du se. Bara nicka och le lite nu och försök anpassa dig så länge.”

Eller:

“Hoppsan, nu gick jag visst vilse inne på en restaurangen/hade svårt att ta på mig strumpor imorse/gör allting på en gång och får ändå ingenting gjort. Jag skulle nog säga att det är för att mina exekutiva funktioner i hjärnan är något nedsatta. Vad det är för något? Ja, inte vet jag, men jag känner på mig att det finns något som heter så. “

Nej, jag behöver min diagnos. För att kunna begripa hur det är jag fungerar. För att slippa sitta och titta in i mitt eget huvud och försöka knäcka hur sjutton de här helt motsägelsefulla fenomenen i mitt liv hör ihop, och dessutom lyckas samla mig nog för att kunna acceptera mig själv för den jag är. För att veta att jag inte är ensam.

Och jag skulle också vilja säga att du också behöver min diagnos. Du behöver den för att förstå att jag inte fungerar som du gör. Att vi är olika, ja, men att mitt olika är annorlunda än ditt olika och att det som fungerar för dig och de flesta andra kan vara helt förödande dåligt för mig (för många ljudkällor, otydlig kommunikation och byråkratiska formulär – jag tittar på er…).

Du behöver min diagnos för att veta att det finns något hos mig som är mer än bara “konstigt”. Och utan att du behöver förstå hur eller varför, så är det så att min hjärna har en annan kemi än din hjärna och ibland får det konsekvenser. Bra som dåliga.

Till slut kan vi också göra ett tankeexperiment enligt “diabetesprincipen”. Ett slags rimlighetstest man kan ta till ifall man tvekar. För om vi byter ut adhd mot diabetes och ställer samma frågor, känns det fortfarande rimligt då?

1. Behöver du verkligen en diabetesdiagnos?

2. Är det etiketten ”diabetes” du vill ha?

Och, favoriten:

3. Diabetes? Kan du inte bara försöka acceptera dig själv istället!

14 Kommentarer
  • Tina (M som i Underbar)

    15 mars, 2016 at 16:56 Svara

    Lysande!

    • Annika

      16 mars, 2016 at 06:51 Svara

      Tusen tack snälla du!

    • Annika

      16 mars, 2016 at 12:17 Svara

      Klickade jag mig in på din sida… och inser att jag ju precis läst klart din (och Bos) bok! Riktigt bra och relevant och till massvis av hjälp här hemma! Nu blev jag ännu gladare för kommentaren. 🙂

  • A

    16 mars, 2016 at 22:22 Svara

    Så skönt det var att läsa ditt inlägg. Har länge varit i kontakt med psykiatrin pga andra problem, och jag är rätt säker på att jag har adhd. Tyvärr har jag inte ens fått göra någon utredning, bland annat eftersom en läkare (efter att ha träffat mig en hel halvtimme…) menade att jag har adhd, men inte så pass svår att jag skulle kunna få någon medicinering. Så vad skulle jag då med en diagnos till, tyckte han. Den skulle ju bara bli av ”existentiell” betydelse.

    Jag har brottats länge med det konstaterandet. Även om jag förstår att resurserna i vården är knappa och kanske måste gå till de som har större problem än jag, så har jag haft svårt att hitta något mer konkret argument till att det inte är något ”bara” med att få en diagnos, även om det inte skulle leda till medicinering.

    Ditt inlägg väckte verkligen konkreta tankar, funderingar och exempel för mig.

    Tack!

    • Annika

      17 mars, 2016 at 20:38 Svara

      Åh så oerhört tråkigt att höra att du haft det så tufft! Och så arg jag blir… Det är ju rent omöjligt för någon, inte ens en specialist, att avgöra hur ”svår” adhd någon har utan att göra en utredning. För att ta mig själv som exempel så syns min egen adhd nästan ingenting utåt men det har inget alls att göra med vilken effekt medicinering kan ha. Vad baserade han sin slutsats på undrar jag.. Hur fint du satt i stolen? Att du inte berättat om några extrema incidenter i din vardag? Så himla onödigt och faktiskt direkt destruktivt att bemöta dig så. Om han menar att du har adhd men inte hjälper dig vidare till utredning…. det är ju bara helt vridet.
      Hoppas du håller ut och kan samla lite energi (inte så lätt.. jag vet) att argumentera för din sak eller gå till någon annan läkare.
      Och på tal om argument… även om jag kanske inte skriver så mycket om det just här så skulle jag ändå säga att det största skälet att få diagnos är att få hjälp… t ex medicin.

      Ta hand om dig!

  • Cattastroph

    17 mars, 2016 at 02:03 Svara

    Wow! Vilket kanon-inlägg! Så sjukt bra skrivet!

    • Annika

      17 mars, 2016 at 19:58 Svara

      Åh men tusen tack!

  • Anna Nordin

    17 mars, 2016 at 21:47 Svara

    Superbra skrivet Annika! ???

    • Annika

      20 mars, 2016 at 09:52 Svara

      Tusen tack Anna, vad snäll du är! <3

  • Ullis

    17 mars, 2016 at 22:28 Svara

    Men, oj! Jag skulle verkligen vilja höra mer. Hur du ”upptäckte” det? När? Har en nära barndomsvänninna som fick din diagnos härom året och som blev väldigt lättad, det förklarade ”allt”. Har misstankar om att jag själv kan ligga ganska högt på några faktorer… ?

    • Annika

      20 mars, 2016 at 09:58 Svara

      Hej Ullis!
      Tack för din kommentar och vad glad jag blir att du frågar. 🙂
      Jag läste en bloggtext om någon som beskrev en typisk dag som adhd-förälder, och så tänkte jag ”Heh.. det lät ju bekant”. Sen googlade jag runt på lite olika adhd-tester och information om adhd, och en kvart senare så kände jag att jag i princip läst hela min livshistoria. Sen hann jag vackla i min övertygelse några gånger på vägen förstås.
      Ja när den initiala sorgen och chocken lagt sig var det absolut en lättnad för mig också. Och en glädje och en bekräftelse och en förklaring… och en massa andra viktiga saker. 🙂

      • Madeleine Ripa

        10 april, 2016 at 19:59 Svara

        Precis så har det varit för mig, sedan adhd-ministeriet dök upp i mitt flöde för några månader sedan. Men jag har inte ”vågat” kontakta vården än. Jag hatar att ringa i allmänhet och har fobi för auktoriteter så jag bara skjuter fram det. Kan du inte berätta om hur du gick från självdiagnos till att faktisk utredning?

        • Annika

          11 april, 2016 at 20:43 Svara

          Hej Madeleine! Ja jag vet det är skitläskigt och du är supermodig redan nu som faktiskt vågar ta tag i saken inför dig själv!
          Jag valde själv att gå den privata vägen. Det är dyrt och lite svårnavigerat ibland men kortare väntetider och inte så ”auktoritärt”. Praktiskt så googlade jag mig fram till någon nära mig som inte varit med i för mycket dålig media typ. Till slut blev jag ändå nöjd.
          Hörde mig lite för bland de andra bloggarna här och där var det flera som gått till närmaste vårdcentralen. Det går också att göra en egenanmälan och ringa direkt till vuxenpsykiatrin.
          Är det svårt att föra sin egen talan (och ja, det är det) och man har någon närstående (familjemedlem, vän, partner etc) man litar på kanske hen kan hjälpa till att vara din advokat. Det är så mycket enklare att säga; ”Min vän här behöver faktiskt hjälp” än ”Jag behöver faktiskt hjälp”.
          Det kan också vara till hjälp att skriva ner det du vill säga. Jag själv tyckte det var väldigt skönt att ha mailkontakt först, så kunde jag ta mig god tid att formulera mig.

          Lycka till nu, och ta hand om dig.
          /Annika

  • Alex Vos

    11 oktober, 2016 at 07:59 Svara

    En kommentar jag fick av en överläkare på Årsta/Vantör psykiatriska i Stockholm;

    Oj oj lille vän, jag vet hur jobbigt det kan vara men ibland måste man bita ihop och jag förstår precis hur du har det…

    Jag blev så j..la paff… Så jag slängde ur mig,
    ”jaha… Så du har också ADHD??”

    Uhm… Jo en sak till, min utrednings tid frän dag 1 till jag fick CS tog mindre än 4 veckor. Jag antar att det är bäst och vara sig själv även fast det suger allt som oftast.

Lägg till en kommentar