Hur man med ADD överlever en vecka som akutfall, del 1

adhdministeriet olof blogg 1 header

Hej hallå! Mitt namn är Olof.

Jag har varit med om något alldeles fantastiskt. Men det tänkte jag inte berätta om nu, istället berättar jag om vad som hände i somras.

Dag 1, fredag: Mitt äventyr börjar vid en studsmatta på midsommarafton, utanför Vimmerby vid en jättefin stugby. Kanske eventuellt något förfriskad ställer jag mig på en sån här vanlig studsmatta, ni vet som alla har, och tänker att jag ska utföra några akrobatiska tricks. Eftersom jag för över 10 år sedan faktiskt tränade trampolin i några veckor, innan det blev tråkigt, så kände jag mig ganska säker på att prova en bakåtvolt. Det gick lite sådär och jag landade på huvudet. Ingen skada skedd! Jag provar igen. Det blir samma resultat, men det gör skitont, så galet ont att jag måste gå och lägga mig och vila nacken ett tag.

Dag 2, lördag: Jag vaknar och har rätt ont, eller ja, skitont. Jag vill liksom inte resa på mig. Jag lyckas gå upp för att gå på toa två gånger under dagen, men jag får liksom hålla mig i håret och lyfta upp huvudet. Det gör ju rätt ont ändå, men det är nog ingen fara. Bara jag får vila så går det till sig. Jag kan som tur är fördriva tiden med att kolla facebook och youtube.

Dag 3, söndag: Alltså nu känns det ändå lite bättre. Det är söndag och jag jobbar imorgon. Det ska nog gå bra, en nackspärr kanske. Det går säkert över snart. Jag lyckas ta mig iväg till en sjö nära stugbyn, men har lite för ont för att bada. Ingen fara, jag kan scrolla lite i mobilen bara.

Dag 4, måndag: Jag går till jobbet, no worries. Jag får helt enkelt undvika att titta neråt, för då gör det skitont. Bara jag får vila nacken så går det bra. Säger till mina kollegor att jag nog har lite nackspärr. Min sambo vill ju givetvis att jag går till vårdcentralen, eftersom jag sedan i lördags tjurigt vägrat åka till akuten. Jag kan ju känna mina ben liksom, hur farligt kan det vara?

Dag 5, tisdag: Sanningen kommer fram på jobbet. Jag berättar om den oerhört pinsamma händelsen där jag troligen kanske eventuellt skadade mig rätt rejält på en studsmatta avsedd för barn. De tycker att jag nog definitivt ska boka en tid på vårdcentralen i alla fall, för att undanröja alla tvivel. Jag gör det, på torsdag ska jag dit.

olof i ambulansDag 7, torsdag: Jag går till vårdcentralen på förmiddagen. Efter att ha pratat med läkaren i typ fem minuter säger han att han har ringt ambulans och att jag ska sitta extremt stilla med huvudet, det är ju standardförfarande då nackskador kan vara skitfarliga, men det är bara en försiktighetsåtgärd för att undanröja tvivel.

Jag försöker säga att jag ju bara kan gå till akuten med mina högst fungerande ben, men det kommer inte på tal. Vårdcentralen är en trappa upp, så när ambulanspersonalen kommer in med en traumabår så säger jag att jag helt enkelt kan gå ner till ambulansen, ingen fara. Det kommer inte på tal.

De spänner fast mig sjukt mycket i båren, hela kroppen – benen och armarna och huvudet – är helt förseglade. Det börjar bli lite läskigt, men det är ju bara en rutinkontroll. Jag sms:ar min sambo och jobbet och berättar om läget. Passar på att skicka en bild för att visa på gott mod.

Väl på sjukhuset får jag åka in i en väntsektion, börjar bli enormt kissnödig. Får ett sms av en gammal vän jag inte har träffat på flera år, han är i stan och vill träffas. Jag svarar att jag är på akuten men att jag nog är därifrån snart, kanske om ett par timmar.

Nu får dom ju fan skärpa sig, jag måste kissa! Fixar inte att kissa i en flaska liggande, har en på tok för nervös blåsa. Sjuksköterskan lämnar rummet, jag ställer mig upp i smyg och lyckas kissa lite – because I can. Efter ett tag och lite gnäll får jag en kateter. Då blir allt bra, det är inte ens så särskilt farligt när de sätter in den.

Batterierna i min telefon börjar sina, vilket oroar mig. Jag ber min sambo komma förbi efter jobbet med laddare och lite sånt. Jag blir säkert kvar ett tag. Sjuksyster kommer in och rullar iväg mig till röntgen.

Traumabåren börjar bli extremt obekväm. För er som inte legat på en sådan kan jag berätta att den är sjukt hård. Antagligen för att man inte ska kunna röra sig så mycket, vilket jag inte heller kan. Som tur är kliar det ingenstans, ännu.

Efter några timmar kommer läkaren in och berättar att jag har en fraktur på en facettled på kota C3. Det låter ju inte så hemskt tycker jag, jag har inte brutit nacken i alla fall. Får jag gå hem nu?

Läkaren svarar att mitt tillstånd är ganska allvarligt och att jag inte kan gå hem med en bruten nacke, utan mest troligt behöver operation. Efter några timmar till skjutsar de mig till den neurokirurgiska avdelningen för att invänta operation. Den sker nog snart, tänker jag, den sker nog snart.

Tur att jag har laddare till min telefon. Och Oxycontin. Sweet, sweet Oxycontin.

 

1Kommentera
  • Linda

    7 november, 2015 at 23:12 Svara

    Haha, jag skulle nog bete mig väldigt likt dig i samma situation. Schysst story!
    Men din stackare. Hur känns det nu?

Lägg till en kommentar