Jag skäms för att jag är sjuk

96D90E5B-DAD1-49E6-BC72-49182A8AD755-21035-0000136291A677D9Det är lunchrast på jobbet. Jag svettas innan jag ens kommit upp till lunchrummet. Det klibbar på ryggen. Uppe i lunchrummet blandas doften från olika matlådor som värms i mikrovågsugnen.
Jag sätter mig vid bordet. Jag har ingen aptit men äter ändå. Försöker lyssna på vad de säger men jag är fullt upptagen med att inte säga något dumt som jag kommer ångra. Säga något halvkonstigt på impuls.
De kallpratar. Om fyndiga saker och politik och vänsterkuriosa. Jag tänker på hur jag ska överleva. Hur jag ska orka ta mig hem i lokaltrafiken. Hur jag ska orka en dag till. Hur ska jag ens ta mig igenom lunchrasten? Kommer min son märka att jag mår dåligt idag när jag hämtar honom på dagis? Hur kan jag peppa mig själv så jag blir lite gladare innan jag hämtar honom? Och nästa vecka är det deadline på tidningen. Jag måste egentligen bara överleva tills dess. Sen kanske jag kan ta en dag ledigt. Ligga kvar i sängen som jag vill göra varje dag men som jag aldrig gör ändå.
Jag har försökt navigera i ett töcken av känslor så länge.
Läkare har föreslagit att jag ska ta antidepp och stämningsstabiliserande i flera år. Men jag har inte velat. Jag har högaktat mina känslor. Tänkt att det är mina känslor som gör mig till den jag är. Att jag bara behöver ta mig igenom det här. Jag blundade inför att jag varit ledsen i två år. Tänkte att jag ju ändå klarar av att göra det jag ska.
Men så började livet rasa omkring mig. Mina relationer började gå sönder. Jag förstod inte hur jag skulle ta mig igenom dagen. I mig var det som ett krig.

Aldrig förut har jag upplevt att jag tappat mig själv så mycket. Tappat kontrollen över mina reaktioner och mitt mående. Och faktiskt varit så upptagen med att överleva dagen att jag inte orkat eller kunnat se hur mina beteenden påverkat andra.
Och samtidigt, i samma verklighet, har jag gått till jobbet, varit mamma och kunnat le.

Till slut kom det till det där stadiet när att dö kändes som ett alternativ. Att det skulle vara så skönt att slippa ångest och oro.
Där och då frös jag till och tänkte att nu får det jävlar vara nog. Det har gått för långt. Jag började äta antidepp och stämningsstabiliserande. Och det var som att dricka vatten när man är törstig.
Det var så tydligt att min hjärna inte var i balans. Det var inte en känslomässig grej. Det var en kemisk grej.
Redan efter några veckor vaknade jag utan ångest. Vaknade utan ångest. Smaka på det. Jag hade glömt bort hur det kändes att vakna utan ångest.
Efter några veckor behövde jag inte stålsätta mig längre. Jag behövde inte kämpa för att överleva.
Man vet verkligen inte hur det är att vara mjuk för än man slutat vara hård.

Jag har förstått nu att jag är sjuk. Jag har en sjukdom som jag behöver hålla i schack, annars kommer den att styra mig.
Jag är bipolär, som tur är någon mild variant men det är så jävla skämmigt och jobbigt. Jag vill inte vara biplolär. Jag vill inte vara sjuk.
Helt plötsligt så blir jag, som kämpar för att ingen någonsin ska vara tyst om psykisk ohälsa – helt plötsligt blir jag tyst. Jag vill bära på min hemlighet.
För tänk om folk tror att jag inte går att anställa? Tänk om folk tror att jag inte går att räkna med? Tänk om folk tror att jag är inte är en rationell person? Galen.

Tänk om de inte förstår att jag kan allt som alla andra kan. Bara det att jag har blivit en jävel på att bita ihop?

För kommer folk någonsin förstå att det går att vara strukturerad trots adhd? Kommer folk någonsin förstå att det går att vara sjuk men också vara väldigt mycket friskare än de som anses friska?
Kommer folk förstå att det går att vara en bra chef och bra mamma trots att man är psykiskt sjuk? Jag vet inte. Men jag berättar ändå.
Kanske inte så mycket för min egen skull. Utan mest för att jag inte vill att någon annan ska behöva känna som jag gör nu.
Skammen tar oss hårdare än sjukdomen.

1Kommentera
  • Tanja K

    31 mars, 2017 at 13:28 Svara

    Som något jag skulle skrivit.. Tack för dina ord!

Lägg till en kommentar