Jakten på Dagen när jag var snäll

Ni vet kanske den där osynliga potten av snäll- eller dumpoäng man samlar på sig under dagen. För mig är adhd att alltid ha minus i den potten. Min normalstörda kille vaknar, som majoriteten av befolkningen med en pott på plusminus noll. Jag vaknar med cirka tio minuspoäng. Antingen av en helt rimlig anledning, som att jag fått ett raseriutbrott över en ”småsak” kvällen innan. Eller så har jag inte gjort något taskigt överhuvudtaget, men är så van vid den känslan att jag tror att jag är på minus av bara farten.

Denna historia hade ju kunnat sluta här, men det gör den tyvärr inte. För jag är en person som absolut inte vill vara på minus. Därför bestämmer jag mig, så fort jag slagit upp ögonen på morgonen för att kompensera för mina minuspoäng. Inte nog med det, jag bestämmer mig även varje helgmorgon, att detta ska vara Dagen när jag var snäll.

Stärkt i mina orimliga krav på mig själv skuttar jag nedför trappan för att brygga kaffe. Frukost på sängen! Sånt gör snällt folk på helgerna, tänker jag och stoppar ner handen i den tomma brödkorgen. Här blir min första impuls att skrika till min kille på övervåningen att förihelvete KÖP BRÖD! Men jag hejdar mig, sånt gör inte den med plus i potten. Nej, en sån person håller tyst och bakar scones. Så istället slänger jag ihop en deg som, tydligen enligt receptet, ska vara kladdig och samtidigt fördelas i jämna klickar på en plåt (?!). Ungefär tio gånger hejdar jag mig från att ropa till den sovande familjen på övervåningen saker som ”var är saltet?” eller annat som inte passar i skrift.

Medan brödet är i ugnen läser jag tidningen och njuter av min förträfflighet. Scones ska vara i ugnen mellan åtta och tio minuter. Jag kan hålla den korta tiden i huvudet, tänker jag. Den som har adhd har förmodligen redan räknat ut slutet på denna lilla historia.

Familjen väcks inte av frukost på sängen utan av ett vrål. Döttrarna ger varandra en menande blick medan deras far lugnt tar fram rostbrödet ur frysen. Själv har jag redan börjat fundera på hur jag kan kompensera för mina nya minuspoäng. Kanske en smaskig lunch från något nytt och komplicerat recept med över 30 ingredienser kunde vara något?

8 Kommentarer
  • Madeleine

    14 april, 2016 at 13:14 Svara

    Som att läsa om mina dagar.
    Vill ju vara snäll och förstående då änglarna har liknande svårigheter som jag . Stress raserar den förståelsen med en lavins kraft ?
    ❤? styrkekramar till Er hela familjen.

    • Tove

      18 april, 2016 at 09:31 Svara

      Kramar till er oxå <3

  • Jessica

    15 april, 2016 at 12:26 Svara

    Känner igen ?

    • Tove

      18 april, 2016 at 09:37 Svara

      Skönt att höra ändå ?

  • Linda

    16 april, 2016 at 20:53 Svara

    Haha jag dör! Gud så underbart att inte vara ensam om dessa minus! Tack snälla för att du fick mig att skratta! Det var längesedan! Kram!

    • Tove

      18 april, 2016 at 09:34 Svara

      Håller med, skönt att inte vara ensam om detta i alla fall! Kramar!

  • Barbro

    17 april, 2016 at 08:55 Svara

    Hej Tove! Kul att få läsa dina texter igen 🙂

    Kram Barbro
    (Hjärngänget)

  • Tove

    18 april, 2016 at 09:34 Svara

    Hej Barbro!
    Vad kul att du hittade hit! 🙂 Kramar!

Lägg till en kommentar