Kom ut ur adhd-garderoben!

Så fort det handlar om adhd finns det två läger: de som är för, och de som är emot.

De flesta vet vad adhd är. Eller ja, de vet åtminstone att adhd finns, eftersom diskussionen kring psykiska diagnoser på senare år fått allt större plats i det mediala och sociala rampljuset. På gott och ont. För uppmärksamheten har medfört att de flesta har en väldigt bestämd åsikt kring ämnet. En öppen eller stängd sådan. För eller emot. Och fördomarna sprider sig som en löpeld.

Dessvärre leder dessa åsikter och fördomar till att det känns väldigt privat och utelämnande att berätta om min diagnos. Och trots att jag omsorgsfullt väljer vem jag berättar det för, så är jag gång på gång rädd för att bli dömd, förminskad och ifrågasatt.

Min personliga topp två av det-sista-jag-vill-höra-efter-att-ha-berättat-en-väldigt-personlig-grej:
1. Alla har ju adhd nu för tiden!
2. Men DU har väl inte adhd?

Dessa reaktioner leder till att många inte vågar berätta om sin diagnos. För vi är trötta på att försvara oss. Vi är trötta på att bli dömda. Och vi är trötta på att förklara för folk som ändå inte lyssnar. Varje gång man berättar att man har adhd-diagnos är det som att komma ut garderoben. Adhd-garderoben. För man vet aldrig hur personen som man berättar det för kommer att reagera.

Men: sen jag bestämde mig för att komma ut ur adhd-garderoben så har det varit lättare att acceptera både mig själv och min diagnos. För det har varit väldigt svårt att acceptera, och många gånger har det känts som att allt skulle vara lättare om jag inte hade en diagnos. Men så är det ju faktiskt inte. Snarare tvärtom – allt fick en förklaring tack vare diagnosen.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på vilket bemötande jag skulle få om jag hade haft en annan diagnos. För att belysa med ett konkret exempel:
1. Alla har ju cancer nu för tiden!
2. Men DU har väl inte cancer?

Det adhd-motståndarna verkat missa är att adhd fastställts efter några veckors utredning. Efter psykiska tester, blodprov och fysiska undersökningar som utförts på sjukhus. Efter kunniga läkares slutliga utlåtande. Läkare som har tio års utbildning.

Ibland beskriver jag psykisk ohälsa som cancer i hjärnan när folk viftar bort diagnosen och kallar det för trend. För folk som säger att ”man kan väl bara skärpa sig lite?” Jag försöker vara tålmodig och förklara att man inte kan vara arg på någon som har en neuropsykiatrisk diagnos, som beter sig annorlunda, Precis som att man inte kan vara arg på någon med till exempel bröstcancer. För det är inget man rår för! Däremot får man jättegärna vara arg på själva cancern, så länge man förstår vad som är vad. Skiljer på sjukdom och person. Man ÄR inte cancer. Och man ÄR inte adhd.

Nu ser jag absolut inte min adhd som cancer, men för lägret med de stängda dörrarna är det tyvärr en parallell jag behöver dra för att de ska förstå och ta det på allvar.

Och som svar på den ovan ställda frågan (som alla med dåligt arbetsminne och koncentrationsproblem redan glömt): Nej – man kan inte bara skärpa sig lite! Tro mig: de flesta med adhd har nog försökt. På bekostnad av all sin energi. På bekostnad av självkänsla. På bekostnad av skärp.

Skämt åsido. För många personer är diagnosen en räddning från ett rent helvete. Och att komma ut ur adhd-garderoben är befriande.

2 Kommentarer
  • cattastroph

    16 november, 2015 at 13:34 Svara

    Härligt inlägg! Jag tänker mig att det måste vara en befrielse att komma ur den trånga mörka garderoben. Själv har jag inte haft det modet än… :-/

  • Rasken

    19 december, 2015 at 21:55 Svara

    ??

Lägg till en kommentar