Kommer du ihåg Ninni?

Kommer du ihåg Ninni? Hon den osynliga flickan i Mumindalen. Jag kommer inte ihåg så många detaljer men jag minns att allt eftersom Ninni fick ta plats så började hon synas mer och mer. Till slut var hon helt synlig. Hela hon.

När jag tänker på Ninni så känner jag igen mig. För på ett sätt kan man säga att jag också har varit osynlig. Inte nödvändigtvis för andra, men definitivt för mig själv. Varför är det så? En anledning är kanske för att jag under största delen av mitt liv saknat möjlighet att sätta ord på allt som snurrar inom mig. Jag har inte haft något språk för det. Och utan språk har jag tystnat. Är man tyst tillräckligt länge blir det nog så att man liksom suddas ut. Man blir mer eller mindre osynlig.

Det språk som jag har saknat är det som översätter min adhd till svenska. Det tog lång tid innan jag förstod att det är så. För mig har adhd nämligen ett alldeles eget språk. Precis som inom alla ”områden”. Exempelvis matematik har sitt språk: radie, x och y, omkrets, addera. Eller musik med ord som allegro, ritardando, dur och moll. Ja ni fattar. Kan man inte språket så förstår man inte innebörden och man kan heller inte säga det man vill få sagt. Och hur ska man kunna förklara för någon hur man mår när man inte kan sätta ord på känslorna eller tankarna?

Eftersom jag har adhd, blir det väldigt handikappande att inte förstå eller kunna prata sitt eget språk. Jag har famlat i blindo. Resultatet har i mitt fall många gånger blivit ångest, oro, självkritik, frustration och känslan av att ”vara fel”.

När jag växte upp fanns inte internet på samma sätt som idag. Det fanns inga bloggar, inga forum, inga grupper, ingen chat. Det var ensamt. Men idag hittar vi varandra på nätet. Jag läser andras beskrivningar om hur de mår eller så tittar jag på en vlogg och hör hur någon sätter ord på de känslor jag själv cirkulerat runt otaliga gånger men inte kunnat landa i. Mina tankar och känslor är många gånger som hala tvålar. Jag hinner sällan ifatt dem innan en ny tanke eller känsla tränger sig fram.

Att till slut få diagnosen adhd var såklart ett steg närmare mitt saknade språk. Man kan likna det med att det var ungefär som att någon talade om för mig på vilken hylla jag kunde söka mig vidare inne på biblioteket ifall jag ville veta mer om adhd. Men mina erfarenheter har mer landat i att det är i mötet med andra ickeneurotypiska personer som den riktiga kunskapen, igenkänningen och informationskällan ligger. Vi som famlar och undrar, vi söker oss till varandra. Och det är där i våra möten som adhd-språket får ord och meningar. Med hjälp av andras ord skapas för mej nya möjliga tankar att tänka.  Tillsammans blir vi starka och tillsammans hjälper vi varandra för vi talar samma språk och fyller i varandras tomrum. Jag tänker också på att träffsäkerheten hos tankarna blir så mycket större och mer giltig om man istället för ex skog, kan säga lövskog, bok, glänta, vintergröna och akleja. Snart kanske vi fyller varenda hylla på bibblan, och adhd-språket blir lika oskrämmande som helt vanlig svenska.

Känslan av att få ett språk och säga: Ja! Exakt så är det för mig också! är enorm. Den är allt. Jag blir synligare för varje gång.

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar