Krossa fördomar genom att svälja din stolthet

Vad modiga ni är!

Jag och Angelica Ogland uppmärksammades under en kort och intensiv period i tidningar, radio och tv för vårt initiativ till en adhd-mammagrupp. Vi berättade om hur adhd påverkar oss som föräldrar, på gott och ont. Just ”modig” var det vanligast förekommande ordet i komplimanger från vänner och bekanta efteråt.

Jag borde kanske ha blivit glad över att bli kallad modig. Det är ett fint, positivt laddat ord. Men jag blev bara irriterad. För just det fina lilla ordet fick mig att ifrågasätta hela min insats. Mitt val att komma ut ur adhd-garderoben offentligt.

För vad menade folk? Borde vi inte ha berättat? Kan det få negativa konsekvenser för oss, eller ännu värre – för våra barn? Den lilla djävulen på min axel pickade på mig med sin treudd. Tankarna var många och svaren var få.

Men plötsligt hände det. Jag satt i soffan, drack kaffe och såg på Nyhetsmorgon TV4. Peter Jihde var med som gäst, han ”firade” nämligen tre år som diabetiker och blev intervjuad av sin vän tillika kollega, Jesper Börjesson, som säger:

– Jag tycker du är väldigt modig som nu har tagit beslutet att berätta om det som hände dig för tre år sedan.

– Tack så mycket. Det är många som reagerar på det här med att vara modig, och egentligen så menar jag att jag inte är modig utan att jag är ganska självklar – att man inte ska skämmas för sin diabetes.

Intervjun fortsätter, och Peter berättar om att det finns så otroligt mycket fördomar om diabetes. Fördomarna grundas i okunskap och leder till skam och lidande för de drabbade. Han berättar om frustrerade, oroliga mammor som mejlar honom och ber om råd. Deras barn tar nämligen inte sina sprutor för att de skäms över sin sjukdom.

– Jag gör det här för dem, säger han med darrig röst och tar med skakiga händer sin insulinspruta i direktsänd tv för att krossa fördomar och normalisera sjukdomen.

Jag satt, för ovanlighetens skull, blixt stilla och knäpptyst med tårfyllda ögon. Jag insåg hur otroligt lite jag vet om diabetes, och om hur det är att leva med diabetes. En okunskap som bidrar till att man inte vågar berätta. Att barn skäms.

Det finns med andra ord en diabetesgarderob. Det måste ju innebära att det finns en autism-garderob, en MS-garderob och en cancer-garderob. Ja, helt enkelt en garderob för varje diagnos och sjukdom. Hela världen är full av människor som inte vågar berätta om sina funktionssätt, svagheter och behov.

Det måste få ett slut. Olikheter är inget annat än en tillgång – så vi som är annorlunda måste sluta skämmas. Sluta vara rädda för vad andra ska tro eller tycka. Och börja prata med, och framförallt lyssna på, varandra.

Så, komsi komsi! Kom ut ur garderoben nu. Svälj din stolthet, berätta om just din diagnos eller sjukdom och krossa några fördomar på köpet. Det kanske till och med räddar liv.

Jag tänker fortsätta vara modig tills det inte krävs mod att berätta om sin adhd.

 

Denna krönika publicerades ursprungligen i medlemstidningen Attention! Nummer 1 2016.

2 Kommentarer
  • Hanna

    8 mars, 2016 at 22:16 Svara

    Vad skönt att du har så lätt att prata om din diagnos. Du har såklart rätt att känna irritation över att folk försöker ge dig komplimanger om det mod de tillskriver dig. Du har också rätt till din upplevelse av att inte känna att de avsedda komplimangerna kändes bra och bekräftande för dig.

    Att tala om för personer som är rädda att bli bestraffade om de berättar om sin diagnos, hur de ”borde” känna och agera är dock en annan sak. Det förmedlar tyvärr inte någon förståelse för de personer du försöker tilltala.

    Som jag uppfattar din text tycks du beskriva problemet som om det i hög grad handlar om att människor inte vågar berätta. Men det STORA problemet, som enligt mig bör vara i fokus, är att vi lever i en värld där många blir bestraffade när man berättar om sin diagnos och DÄRFÖR inte vågar. Det är de som diskriminerar och stigmatiserar oss så att vi inte vågar berätta som måste ändra sitt beteende. Det är DE som borde uppmanas att känna annorlunda inför diagnosticerade personer. Det är DE som borde uppmanas att agera annorlunda gentemot oss diagnosticerade. Det är DE som borde problematiseras istället för de känslor de framkallar hos oss ”avvikare”. Att problematisera våra rädslor leder till enbart mer skam hos oss som inte vågar, en skam över att man skäms/är rädd.

    Det är glädjande att det finns folk som berättar, jag är glad för din skull och för andras att du gör det, men säg inte åt mig hur jag borde känna när jag bemötts fördomsfullt gång på gång när jag varit öppen.

    Tack för att du tog dig tid att läsa.

    mvh

    En stolt fegis

    • Lena

      10 maj, 2016 at 08:22 Svara

      Hej!

      Vad ledsen jag blir av att höra hur du tolkade mitt inlägg. Min poäng var absolut inte att alla ska berätta om sina svårigheter i alla sammanhang. Snarare att man borde börja prata om sina svårigheter i större utsträckning.

      För hur ska stigman och fördomar försvinna, ifall ingen berättar om, försöker förklara och jämföra sina diagnoser, egenskaper och behov för sin omgivning? Jag tror dessutom att alla (ja, alla) bär på en hemlighet som de skäms över och vägrar berätta för någon. Och den hemligheten kan ibland vara en nyckel till ett enklare liv.

      Jag håller med dig till hundra procent att det stora problemet är ”att vi lever i en värld där många blir bestraffade när man berättar om sin diagnos och DÄRFÖR inte vågar”. Och jag håller såklart med dig om att de som diskriminerar och stigmatiserar oss behöver ändra sig. Men ett följdproblem här är att den enda du kan förändra här i världen är dig själv.

      Därför har jag valt att göra så här, i hopp om att mina barn kommer ha det lite lättare att bli bemötta med respekt och förståelse än vad jag har haft det. För jag har ju, som tur är, blivit bemött med större respekt och förståelse än vad mina föräldrar har. Och så vidare.

      Hoppas att du förstår mig lite bättre nu!

      Kram från din vän i etern,
      Lena

      Ps. Jag tycker att det var modigt av dig att berättar hur du känner! 🙂

Lägg till en kommentar