Lilla Toves revansch

2012 blev jag ambassadör för föreningen (H)järnkoll . Sedan dess har jag fått uppleva att det faktiskt går att påverka. Och att det går att få upprättelse.

Som i måndags på Almedalen. Jag hade den stora äran att få vara med i panelen på Myndigheter för delaktighets seminarium ”Mänskliga rättigheter inte verklighet för alla barn.” Mitt fokus låg på adhd och alla barns rätt till information.

Med (vad jag tror) lugn och stadig röst berättade jag om lilla Tove. Om hur hon, inte bara saknade information om sina rättigheter, utan om hela sin diagnos. Jag sa att det händer något med barn som känner att de är annorlunda, men saknar orden att beskriva det. Speciellt när ingen vuxen verkar se. Och när åren går, man blir vuxen – men det blir inte bättre. Man kan fortfarande inte packa en väska eller fylla i en blankett.

Min kollega som satt i publiken sa att det blev som ett ljussken runt mig. Jag tror det var lilla Tove inuti som log. För nu får hon äntligen berätta. Om känslan av rastlöshet som blev till illamående. Om nedbitna nagelband tills det kom lite blod men aldrig mer, kvarglömda läxpapper och överlevnadsstrategier framtagna av en sexåring.

Jag kunde inte stå upp för mig då. Men idag kan jag det och det ger tröst.

 

 

 

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar