Lucia för alla

Glädjen i förrgår när jag öppnade ett mail från minsta sonens förskola och läste om årets uppmärksammande av Lucia!

lucia

Här är en förskola som gör det så jäkla bra tycker jag. Lucia som blir tillgänglig även för de barn som är extra känsliga för stress, förändringar från de vanliga rutinerna och att hamna i situationer där de har mångas ögon på sig. Ett uppmärksammande av Lucia även för de barn med stor integritet. För de barn som inte gillar när deras förskola anstormas av massvis med främmande vårdnadshavare, syskon, far- och morföräldrar osv. Ett Luciauppmärksammande för de barn som bara vill att dagisdagarna ska vara precis som vanliga dagar på dagis.

På min sons förskola firar man på ett sätt så Lucia blir en mysig stund istället för en prestation som några tyvärr kommer misslyckas med.

Jag har skrivit om det tidigare men skriver igen, att i varje klass/barngrupp finns minst tre barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (fortsättningsvis npf). Att fira Lucia som på min sons förskola ger mycket större möjlighet för dessa minst tre barn att få känna sig inkluderade i firandet och att deras vårdnadshavarna kommer få se sina barn på film, sjungades sånger tillsammans med de övriga barnen på lika villkor. Det behövs inga speciallösningar för de barn som inte vill vara med. Jag minns när min äldsta son fick  förslag från sin dåvarande rektor att : ”ja men du kan ju sköta bandspelaren om du inte vill stå med din klass inför hela skolan”. Rektorn tyckte att det är ju en jättebra lösning på problemet. Inte alls en jättebra lösning tycker jag. Snacka om att skapa situationer för att exkludera barn. Alla som tittar på uppträdandet kommer direkt se min son vid bandspelaren och undra varför inte han är med tillsammans med de andra. Man hade lika gärna kunnat fästa en blinkade lampa på hans huvud. News flash: barn med npf vill inte sticka ut på grund av sina svårigheter!

 

Tänk vad roligt att istället få vara med sina klasskompisar en sån där dag utan att behöva få utbrott, utan tårar, utan rädsla och oro, utan ångest, utan mardrömmar kvällen innan och utan att behöva känns sig annorlunda.

 

Jag tänker att ett Luciafirande kan se ut på många olika sätt. Det måste ju inte vara att barn/elever ska sjunga sånger inför publik. Det står inte skrivit in nån slags grundlag. Jag lovar. Och det blir jul i alla fall. Och det blir fint, mysigt, stämningsfullt och allt det där i alla fall. Jag kan nog lova det också.

Här är några förslag på ett mer inkluderande firande:

  • Personalen lussar för barnen/eleverna. Då behöver inget barn/elev känns sig utanför på grund av att man inte vill uppträda. Plus att det är ju roligt att se vuxna bjuda på sig själva! Ett plus till med den sortens firande är att man kommer helt bort från den ekonomiska biten av att behöva inhandla luciakläder till sina barn. Många familjer har inte pengar till sånt.

 

  • Gör som Utforskarens förskola i Enköping (min sons förskola), spela in när barnen sjunger luciasånger tillsammans på förskolan och bjud sedan in familjer till filmvisning med tillhörande fika/frukost.

 

  • Sjung Luciasånger tillsammans som en helt vanlig sångsamling. Förslagsvis inte hela skolan tillsammans för det blir så många barn samtidigt. Klassvis är nog bättre. Alla tillsammans och utan att någon ska behöva känna sig nervös inför att behöva uppträda och prestera. Här kan man till exempel bjuda in familjer att delta i firandet och då får även de sitta med tillsammans och sjunga. Ingen publik!

 

  • Skippa Luciafirandet helt och hållet och ha istället en vinterfest! Då kan man uppmärksamma flera religioners högtider som sker under vinterhalvåret.

 

Nu tänker garanterat några personer att ”men herregud, ska vi inte ens kunna fira Lucia längre som vi alltid har gjort?!” Nej, svarar jag. Vi kan inte fortsätta i samma gamla invanda spår bara för att vi alltid gjort på ett visst sätt tidigare, när vi nu har kunskap som säger talar om för oss att alla barn mår inte bra av det gamla sättet. Även om man alltid gjort på ett viss sätt tidigare behöver man ställa sig själv frågan ifall det sättet fortfarande är lämpligt. Och det kan inte vara lämpligt ifall det betyder att alla barn inte kan vara med. Men om man nu i alla fall hävdar att jo, vi ska köra på som vi alltid gjort så har jag skrivit ihop en liten inforuta som man gärna får kopiera rakt av och bifoga som information till hemmet i sitt skolbrev, klassbrev eller veckobrev.


Årets luciafirande kommer se likadant ut som under alla tidigar år. Vi kommer ha ett traditionellt firande där barnen framför luciasånger inför publik. Om du har ett barn som vanligtvis inte brukar må bra av den här typen av uppträdande så vill vi att du ska veta att vi vet det. Men vi tycker att det är viktigare med ett riktigt luciatåg än att skapa förutsättningar för att även ditt barn ska få känna sig delaktig och inkluderad. 

God jul önskar utbildade pedagoger och rektorer


Ibland undrar jag vem som egentligen har störst behov av att man ska göra som man alltid gjort. Är det de trångsynta vuxna eller är det barnen/eleverna med npf?

Kan vi inte hjälpas åt att samla fler förslag på hur man kan fira/uppmärksamma olika högtider på ett mer inkluderande sätt inom skolan och barnomsorgen? Har du några bra idéer eller erfarenheter så skriv dem i kommentarerna här under.

 

4 Kommentarer
  • Camilla Wilhelmsson

    13 november, 2016 at 17:46 Svara

    De sista två åren vårt yngsta barn gick på förskolan hade de slutat med luciatåg. Istället hade de sångsamling ditt familjen fick komma. Detta var 2011 och 2012. Så bra för de barn som inte klarar luciatåg ovasett orsak. De flest yngre barn vill ju gå till sin familj.

  • Thomas Gustafsson

    13 november, 2016 at 18:53 Svara

    Mycket bra skrivet.

  • Annelie Contreras

    13 november, 2016 at 22:07 Svara

    Såg en elegant lösning vid ett framträdande på en musikskola. Barnen, som var små (4- och 5-åringar), hade hållit på med teater, musik och dans och skulle visa upp vad de gjort för föräldrarna. Det var generalrepetition och väldigt traditionellt och kravfyllt. Men dansläraren hade hittat ett sätt att gå runt problemet med en publik: han uppträdde tillsammans med barnen och stod till vänster på scenen och tittade in mot barnen som stod vända mot honom och med sidan åt publiken under hela dansen. De behövde bara titta på och följa läraren. Han pratade med dem och brydde sig inte alls om att ”introducera” framförandet för publiken. Min son ville mest sitta i mitt knä, men när dansläraren kom sprang han upp på scenen. Det var inte hans grupp som skulle dansa just då, men läraren frågade ändå om han ville dansa. ”Ja!” Och det fick han och han strålade av lycka. Så: man kan mildra mycket ångest bara genom att strunta i de vuxna, vara lite flexibel och koncentrera sig på barnen – och ett hav av okända blickar kan motas bort med lite smart koreografi, om inga mera radikala lösningar accepteras.

  • Kristina Eriksson

    15 november, 2016 at 20:16 Svara

    Min erfarenhet som musiklärare och mamma till barn med NPF är att om förutsättningarna är tydliga och om många gör samma sak samtidigt blir uppträdandet inte så jobbigt för den enskilda eleven. Det kan t.o.m. vara befriande att vara en i mängden så att man vågar stå på ”scenen”. Om man har traditioner på skolan så är det ofta till fördel för många elever med NPF för då är det något som de vet ska hända och de kan fundera ut vilken roll de vill ha i det. Det krävs att de utbildade pedagoger och skolledare du raljerar om har och ger tydliga ramar men också vågar lyssna på de enskilda eleverna så att man inte kräver för mycket eller fel saker. Traditioner skapar trygghet och det behöver vi människor- med eller utan NPF.

Lägg till en kommentar