Man har rätt att få vara den man är

Det är med en stor ära som jag har fått möjligheten att få börja blogga för ministeriet med stort A: Adhdministeriet.

Lena och Angelica (två av ministeriets tre grundare) har jag lärt känna genom en adhd-mammagrupp (även den har de startat) som jag är delaktig i. Det är i den gruppen som jag för första gången i mitt liv har fått uppleva hur det är att inte sticka ut socialt, inte göra bort sig, och framför allt inte känna mig obekväm tillsammans med andra.

I adhd-mammagruppen är vårt sätt att fungera nämligen den sociala normen. Den känslan är enorm. Och för mig en ständig glädjekälla – helt plötsligt har jag en social tillhörighet.

När jag berättar för folk att jag har adhd och vad det innebär, möts jag ofta av kommentarer som ”ja, men jag har nog lite adhd jag också” eller ”men så där är det väl för de flesta”. Nej. Säg inte så. Du förminskar mig när du säger såna saker. Jag får en existensiell panik i hela kroppen av att höra sådant.

Adhd är en allvarlig funktionsnedsättning. Adhd är inte en diagnos som dimper ned i brevlådan efter att man fyllt i ett litet quiz medan man sitter på toa. Jag har sökt nästan hela mitt liv efter ett svar på varför mitt liv är så mycket svårare än vad det verkar vara för de flesta andra, alltså ni neurotypiska normalisar. I mitt sökande har jag vid ett tillfälle även valt att inte fortsätta leva, just för att livet var för jobbigt.

Man har rätt att få vara den man är. Att få veta vem man är. Man har rätt till självkännedom. När normen som man inte passar in, är så smal och fyrkantig, måste man söka svar själv. Kanske får man en diagnos. Diagnosen hjälper en att förstå och beskriva hur man fungerar. Det är självkännedom.

Tack och lov slutade allt bra för mig den där extra svåra gången. Och, tack och lov, så har jag familj runt omkring mig som stöttar och låter mig få vara den jag är. Tack för min man, Robert, som jag hittade redan när jag var 13 år gammal. Tack för min syster Åsa och min svärmor Inger – ni är två naturkrafter. Jag önskar att alla fick ha en ”Åsa” och en ”Inger” i sina liv.

Tack för nya fina vänskaper. Tack och lov för att kunskaperna ökar om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Och tack för att jag får chansen att vara med och bidra med mer kunskap och förståelse för hur livet med adhd kan vara.

Slutligen: heja alla ni som har en oformlig icke normativ virvelvind i era liv! Stötta, älska och hjälp varandra, det är mina tips.

Taggar:
Inga kommentarer

Lägg till en kommentar