Mitt i stormen

Jag hittade ett gammalt blogginlägg från 2013. Det var då jag höll på med min utredning. Jag var mitt i stormen, levde och andades adhd. Så här skrev jag:

Hej.

Jag har ingen aning om någon ens kommer att läsa detta. Jag skriver nog mest för att skriva av mig. Jag måste sortera mina tankar kring allt kaos runt om mig. Jag har mycket att berätta men måste få ner det i rätt ordning.

 

Om ni nu vill lära känna mig. Det kommer att ta ett tag, men ha tålamod.

 

Första intrycket av mig brukar oftast vara ”vilken konstig brud” (enligt andra). Men jag gillar konstigt. Jag har bara konstiga vänner och bekanta.

 

Fuck vanlig, som alla andra, medelklass och mellanmjölk. Fuck dom som lever ett ytligt liv med ett ytligt ”jag”.

 

Fast egentligen är jag likadan. Jag vill bara passa in där, mitt i all mellanmjölk. Helst av allt vill jag bada i ett stort badkar med mellanmjölk, medan alla tittar på mig med stora ögon. Avundas mig och säga ”vilken häftig och annorlunda brud” eller ”jag vill också vara som hon”.

 

Jag har för höga krav på mig själv, jag vet. Men jag tror att alla vill ha det så, egentligen. De vill bara inte säga det. Eller så lever de efter vår äckliga Jantelag.

 

”Tro inte att du är bättre än någon annan.” Det tror jag inte, jag vill bara ha lite bekräftelse på att jag är lite normal. Samtidigt som jag vill inte vara det.

 

Det spökar i huvudet på mig just nu. Suck.

 

Vem vill inte ha beröm? Vem vill inte få höra att man duger, att man ser bra ut, att man räknas. Göra någon nytta på vår stora planet, som egentligen bara krymper och krymper. Vi börjar bli så många att man måste skrika för att göra sig hörd.

 

Vi måste höja våra röster för att höras. Eller hur, brudar? Och adhd-brudar är ju ett speciellt folkslag, har jag märkt.

 

I början av min utredning hade jag en usel självkänsla. Jag som alltid trott att jag har bra självkänsla. Jag kanske inte har det egentligen? Jag måste nog läsa om Mia Törnbloms bok igen.

 

Juste, inget fastnar ju. Jag läser boken, minns den i cirka en, två veckor. Sen raderas allt. Som om någon bara drar ur proppen och säger ”Så, nu får det räcka, gör det bättre nästa gång. Och försök ordentligt den här gången. Jag vet att du kan bättre.”

 

Jag har inte fått min diagnos är, men jag är 100 procent säker på att jag har adhd.

 

När jag blir intresserad av något, ta till exempel fotografering, jag går all in. Jag köper en kamera, studio, och börjar fota. Läser på, googlar, youtubar, lär mig allt på egen hand. På mitt sätt. Fotografering 24/7 tills jag spyr.

 

Detsamma gällde min utredning. Jag drömde adhd, läste om det på nätterna. Ställde min egen diagnos tio gånger om. Avbröt min psykolog och berättade om vad jag minsann läst och vad jag tror.

 

Visst är jag dryg. Jag vet. Men jag litar inte på andra. Jag vill ha det på mitt sätt. Precis som med allt annat i livet. Finns det ingen mer som känner sig som jag?

 

Ibland känns det som att jag är ensammast på jorden. Som den där katten i boken, som inte har någon. Sen släpper ett barn in katten och ger den kärlek. Det är en fin berättelse.

 

/adhd-bruden



Det tråkiga (och lite typiska) var att jag bara skrev tre blogginlägg under utredningen. Men jag skrev av mig. Och det behövdes under den perioden, för det är enormt påfrestande att gå igenom en utredning.

Det jag minns starkast från den tiden var att jag kände att jag kanske inte borde prata om min utredning, eftersom alla hade en åsikt om den. Om mig.

En av mina familjemedlemmar uttryckte sig så klantigt när jag visade papprerna från utredningen: ”Du behöver ju inte berätta för någon att du har det.”

Suck. Jag var ju stolt, det var som ett slags bevis. Ett diplom.

Vissa sa ”Fast alla har väl lite adhd ändå! Har vi inte det?” Och så ett leende efter det.

Kul.

Andra sa ”Men DU har väl inte adhd!” Jag fick kriga mig igenom fördomar och åsikter. Jag tog reda på fakta om adhd och googlade varje dag, bara för att ha något att säga när mina vänner och familjemedlemmar ifrågasatte adhd, och därmed mig.

Det var då jag bestämde mig för att göra något. Jag vill sprida min version av diagnosen och jag vill sudda bort skamfläcken.

Jag är glad att jag tog mig igenom min utredning. Det var tufft, men jag förstår mig själv så mycket bättre idag. Jag hittar tips och trix för att underlätta i min vardag och jag har lärt mig hur jag fungerar och varför – till exempel att min dopaminbrist får mig att söka nya kickar hela tiden för att belöna hjärnan.

Nu för tiden så tar jag inte på mig så mycket så att jag går under. Jag har inte 100 projekt samtidigt, utan försöker att fördela uppgifter under veckan. Jag försöker tänka en omgång extra och fråga mig själv: kommer jag att slutföra detta?

Och, kanske viktigast för mig, jag har sluta dricka sprit. Spriten är inte bra för någon med adhd, för kontrollen är svår att styra med alkohol i kroppen. Ofta går det överstyr.

Dopamin är ett hormon som är kopplat till hjärnans belöningssystem, det ger signaler som gör oss glada, euforiska och lugna. Och belöningar finns överallt, men oftast tar vi den snabba vägen: Alkohol. Mat. Droger. Tobak. Socker. Tv-spel. Dopaminet utsöndras även vid sex, träning, meditation och bra kosthållning. Dopaminbristen gör dessutom att personer med adhd har lättare att hamna i missbruk, vilket förmodligen är den sorgligaste och vanligaste följden när människor med diagnos inte får adekvat vård.

Jag har efter många omvägar hittat ett sunt dopamin: Min dotter.

1Kommentera
  • cattastroph

    16 november, 2015 at 13:43 Svara

    Lite lustigt. Jag har bloggat sedan 2008, och skrivit en hel del om ”min adhd som jag inte ens har” och diagnosticerat mig med det ena och det andra. Visst, jag uppfyller alla kriterier men har en universitetsutbildning, jobb, ungar och familj och utåtsett ett fungerande liv. Men inom husets väggar och innanför mitt pannben… NOT fungerande!
    Jag kunde ändå inte tänka mig att jag hade adhd… fast jag liksom visste… KOnstigt det där. 6 år efter bloggstart sitter jag där med en diagnos, medicin och ett välfungerande liv innanför väggar och pannben.

Lägg till en kommentar