Okomplexa drömmar

På en månad har två personer oberoende av varandra frågat mig vad jag drömmer om.

Att en sådan lätt fråga kan vara så svår att svara på. Eller det kanske är lätt för andra? För mig är det iallafall svaret på frågan inte helt okomplicerat. Snarare väldigt komplext.

För vad är en dröm egentligen? Är det något som går att uppfylla, eller inte? Om en dröm går att uppfylla, är det inte bara en plan då? Eller ett mål? Och ska det vara svårt att uppnå? I så fall hur svårt?

Problematiken är sådan, att om det är allt för svårt att uppnå, så känns det omöjligt – och eftersom jag är madam svart-eller-vitt så känns det då onödigt att försöka. Och tråkigt.

Gud vad tråkigt att gå runt och drömma om nånting som man måste vänta på att få, eller få göra.

Detta faktum gör mina drömmar, utifrån sett, ganska små. Och tråkiga. Jag drömmer om att ha tid att ta ett fotbad och fila fötterna. Sova en hel natt utan att bli väckt. Ta bort leverfläckar som krånglar. Ligga på soffan och bläddra i en inredningstidning.

Min man Richard var en av de två som frågade mig vad jag drömmer om. Anledningen att han frågade var att han precis uppfyllt en så kallad pojkdröm: köpa projektor och automatisk bioduk.

– Jag har ju fått min burkhylla, svarade jag.

Men om drömmar ska vara ouppnåeliga så har jag en sådan också: hotellmjuka, sammetslena sängkläder hemma. Denna dröm utmanas dock av Murphys lag, alltså lagen om alltings jävlighet. För sängkläder är som allra skönast precis innan de går sönder.

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar