Glad 80-talsfamilj (mamma, pappa och två söner) tittar på när en av sönerna spelar nintendo.

Pokémon Go – en paus från omvärlden

Jag är uppvuxen på 80-talet då Super Mario och Turtles var hjältarna, och varje dag efter skolan träffades jag och min kompis Cathrine hemma hos henne och spelade Nintendo.

Och man var riktigt envis på den tiden, för spelet laggade ofta, ibland precis när vi hade klarat bossen och höll på att spara. Men på’t igen bara. Blåsa bakom kassetten, trycka in den snabbt, trycka hårt på knappen och hålla tummarna på att det skulle funka bättre den här gången.

Vi två hade samma låga för tv-spel och kunde sitta i flera timmar och spela. Men sen så hade jag dom kompisar som bara suckade när jag kom hem till dom och frågade om vi inte kunde spela lite. Och i ärlighetens namn så utnyttjade jag dom fullständigt bara för att få lite speltid. Jag hade nämligen inga egna tv-spel hemma eftersom att vi inte ägde någon tv.

I tv-spelens värld är reglerna enkla, och belöningssystemet triggas rejält. Hjärnan får vila från alla intryck och vara som på rehab för en stund. Forskare hävdar att man i framtiden kanske kan skriva ut exempelvis tre månaders tv-speltid som behandling för stress eller depression. För i spelens värld finns bara fokus på en sak, att komma till nästa nivå och såklart ha roligt under tiden. Och i de flesta spel får du flera chanser att försöka igen utan att någon hånar eller retar dig. Du samlar pengar, skjuter elakingar, hoppar på svampar, kommer framåt i banan och tillslut så räddar du förhoppningsvis prinsessan. Enkel logik.

Jag kom länge undan som social med att spela tv-spel. När jag blev äldre gick jag istället över till World of Warcraft. Och i denna magiska, oändligt stora värld – som även vunnit massa priser som till exempel ”det mest beroendeframkallande spelet i världen” – finns inga gränser. Det är extremt lätt att bara leva i den världen. Man får nästan ta och skaffa sig Skalmans mat-och sovklocka så man inte glömmer bort sina behov.

Min karaktär var alltid en hunter alv som hade ett pet, som sprang vid min sida och hjälpte mig med mina quests. Och ofta så satt man nätterna långa och gjorde så kallade instanser med andra spelare där man tillsammans utforskade grottor, utplånade fiender och fann stora skatter. Sen tog vuxenlivet över och man hittar andra nöjen att berika sig med. Men, jag kan fortfarande sakna att få kliva in i en annan mycket enklare värld och ge hjärnan snabb belöning. Det är bara det att det är så sjukt svårt att spela ”lagom” mycket.

 

teopokemongo

 

I dagens samhälle så har kidsen miljoner spel i alla möjliga olika konsoler och varianter. Och här om dagarna kom ännu ett spel som tidigare funnits som samlarkort, tv-serier och filmer: Pokémon Go.

Idag, som mamma, kan jag tjata på min tonåring till styvson när han ligger i soffan med mobilen i nyllet när solen strålar utanför bara någon meter ifrån soffkanten. Och det är ju vår skyldighet och ansvar som vuxen att lära våra barn att spela med måtta. Men jag kan ändå förstå att han också behöver den där pausen ibland från omvärlden. Och så får man läsa om dessa barn som aldrig lämnat hemmet och numera går ut tack vare spelet Pokémon Go. Och att de nu är sociala och skaffar vänner via spelet som även delar samma intresse. Helt fantastiskt!805c5ba04738c68ba54924ac6062c779e09306b5_hq

Jag läste att en av Pokémons grundare, Satoshi Tajiri som även kom på hela idéen år 1996, tydligen har aspergers syndrom. Han kom på idéen när han som liten samlade på småkryp. Och intresset var så pass stort att de andra barnen tillslut kallade honom för Dr. Bug.

Jag läste vidare att han vid varje vaket tillfälle studerade insekterna ivrigt och samlade på alla olika arter. Men när han sedan till sin förtret upptäckte att vissa arter dödade andra, så slutade han att samla på dom.

När han blev lite äldre så blev spelet Donkey Kong ett stort intresse och han startade till och med ett eget företag där han tipsade andra om genvägar i spelet. Sedan som 16-åring vann han en Sega-tävling för bästa spelidé och pluggade därefter programmering i två år. Strax därefter fick han till idéen om Pokémon. Och han säger att tanken bakom spelet grundar sig i att han ville återuppliva intresset av naturen. Och i detta fall där han själv fick bestämma skulle tävlingen bygga på respekt och istället för att karaktärerna skulle dö – som hans småkryp gjorde när han var liten – så skulle de bara svimma när den ena vann fajten.

Jag är ju sjukt nyfiken på Pokémon Go men nöjer mig med att titta bakom min styvsons axel när han spelar. Jag har ju sakta börjat inse hur mycket tid som försvinner när jag blir alltför insnöad i något spel. Men jag är väldigt tacksam att det finns genier som Satoshi Tajiri, som skapar dessa alternativa världar för barn att landa i och hitta vänner med liknande intressen. För det kan vara svårt att skaffa vänner om man inte vet hur man ska gå till väga eller inte ens vill lämna hemmet och tryggheten för den delen.

Så om du som är förälder har ett barn i liknande situation: försök att möta ditt barn i hennes värld istället för att tjata. Lär dig lite om spelet, fråga om hur det går till och snart kommer du att inse hur mycket barnet lär sig. Acceptans är också viktigt, ditt barn är inte du och lever heller inte i din barndom.

Men glöm inte att det ska finnas en balans så att inte spelen eller mobilen tar över. Då kan det blir svårare att bryta vanor som ger belöning och kan misstolkas som straff. Möt, acceptera och prata om att spela med måtta istället, det är mitt råd.

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar