Privilegiet att vara mamma till en son med ADHD

Veckans gästbloggare är Christina, som har en tonårig son med adhd. 

Att vara mamma till min son som har adhd är en utmaning, en lärdom men också en ynnest. Det är unikt och kärleksfullt. Ett privilegium helt enkelt.

Ingen, och absolut inte jag, påstår att det är lätt att vara anhörig till någon med NPF. Innan min son fick sin diagnos mådde faktiskt hela familjen rejält dåligt. Många spillda tårar och stora konflikter, missförstånd, ilska och sorg kantade flera år av hans uppväxt. Mest mina tårar, mina missförstånd och hans ilska.

Redan som ung förstod sonen att han inte var som alla andra. Han såg allt klart medan jag som mamma levde i något slags kaos av ”vad hände där och varför blev det så?” Men efter femton år som hans förälder ser jag saken annorlunda nu.

Så här tänker jag: Vilken tur jag har som har en son som ser världen så klart som han. Han lär mig så mycket om livet.

  • Han lär mig att respekt, det måste man förtjäna, oavsett hur gammal, ung, rik, fattig osv man är.
  • När han säger ”jag älskar dig” säger han det med hela sin själ, för han kan inte göra något halvdant eller på låtsas. Det är allt eller inget.
  • Han lär mig att ibland när man är arg, så säger man saker som inte är ok, som sårar och gör ont, men att det inte är meningen, att han vet det och alltid (utan undantag) ber om ursäkt för det. För det är så det är, gör han fel då måste han ”äga” felet. Hur många av oss utan ADHD kan säga (utan att luras) att vi alltid ber om ursäkt för våra missöden.
  • Min son har inga grå-zoner. Allt eller inget. På eller av. Med eller utanför. Tänk om jag själv kunde vara sån. Om han inte orkar umgås så säger han det. Rakt ut. Inga ursäkter, inget inlindade utan precis så: jag orkar inte idag.
  • Han har lärt mig att ha tålamod (nej det fungerar inte alltid). Att allt inte behöver ske här och nu eller precis när jag vill det. Det är helt okej om middagen hinner kallna innan han är redo att äta, vi har en mikro, det är hur enkelt som helst att värma maten på en tallrik. Inget farligt händer pga det. Det enda kravet jag som mamma har är att han får göra det själv.

Framför allt har han lärt mig: Att det är okej att ha ADHD!

Det är inget hinder, inget fel, inget konstigt. Bokstäverna bränns inte eller gör ont. De bara hjälper till lite. Hjälper oss att förstå, förklarar och ger mening till något som kan vara kaotiskt och svårgripbart.

Min son är en av de smartaste människorna jag känner. Ibland helt ologisk för mina fyrkantiga tankar men ändå helt briljant. Han är snäll, rolig och empatisk. Och klok, som en uggla.

Jag har tur som har en så fantastisk son.

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar