Rapport från en frontallob utan lock

Ber om ursäkt för den uteblivna rapporten från den tysta mindfulnessdagen förra lördagen. Ni vet, den där dagen jag var knäpptyst och ouppkopplad i sex timmar (mellan klockan 9–15).

Man kan säga att det var slutprovet i en kurs i mindfulnessbaserad stressreduktion (förkortat mbsr), vilket vi med diagnos har ynnesten att kostnadsfritt önska gå via vår psykiatrimottagning.

Rapportdröjet har berott på att den inre upplevelsen fullkomligt rockat min båt. Det känns precis som att jag tappat bort locket på min frontallob. Känslorna sitter numera utanpå, och är väldigt påtagliga.

Vi hypersjälar tenderar ju att ha ett känslospektra som är ungefär fyra gånger det neurotypiska, vilket gör mitt nuvarande register till detta upphöjt till fyra.

Eftersom jag har ett nästan tvångsmässigt behov av integritet (naturligtvis som överlevnadsstrategi och överkompensation för min känsloimpulsivitet), blev det helt enkelt för svårt att skriva en rapport utan att blotta strupen. Och ja, frontalloben.

Anledningen till att jag, trots detta, valt att dela med mig av min erfarenhet är för att jag vill slå ett slag för effekten av mindfulness som verktyg för att hantera och förstå sig själv och andra – oavsett funktionsförmåga. För jag har själv tillhört (och tillhör till viss del fortfarande) den kritiska massan mot att mindfulness skulle vara en universallösning på all form av psykisk ohälsa. Däremot är jag övertygad om att vårt samhälle skulle se annorlunda ut ifall fler hade mer självinsikt, ett lite öppnare sinne, analytisk förmåga och högre till tak. Det borde helt enkelt vara lag på att prova på det som man är skeptisk mot innan man fick uttala sig om det.

Nu till rapporten.

– Man kan känna sig lite hudlös efter en sådan här dag, sade fysioterapeuten som guidade oss genom dagen. Jag fnissade inombords. Jag + hudlös = tilt.

– Se det som en varning – det är en grym värld därute, fortsatte han strax innan vi avslutade den tysta dagen. Det inre fnisset övergick i ett lol.

Men tji fick jag, för ett dygn senare hände det: huden lossnade. Pandoras box öppnades.

På återträffen med kursdeltagarna i torsdags vittnade samtliga om den högst kroppsliga effekten av en dags tystnad: ett bestående drogrus, som fört med sig såväl vemod och bearbetning som lugn och eufori.

Först trodde jag att det berodde på att jag (för att fortsätta prata i psykiatrimetaforer) vispat runt i huvudets akvarium så att vattnet blivit grumligt och medfört att icke-nedbrutet skräp flutit upp till ytan. Men, efter att ha sett på min favoritanimation från meditationsappen Headspace för typ tjugonde gången, så insåg jag att det är precis tvärtom! Meditationen har med andra ord stillat ringarna på vattnet, vilket gör att jag nu klart och tydligt kan se alla inkapslade minnen som gömt sig nere på botten.

Det är onekligen påfrestande att minnas saker som man av olika anledningar valt att glömma bort. Mest påfrestande av allt att hantera, för både mig och min familj, är nog det nyväckta och nästintill smärtsamma behovet av att få vara tyst – och ifred. Svårt, eftersom egentid är en sådan bristvara för mig som småbarnsförälder. Och även smått chockerande, eftersom jag så länge bävat inför den påtvingade tystnaden.

Idag har det gått en dryg vecka sedan kursen. Pandoras box är fortfarande öppen, vilket är smärtsamt befriande och befriande smärtsamt på en och samma gång. Som tur är har kursen även gett mig verktyg för att nyfiket iaktta, och acceptera, alla minnen, känslor och tankar som dyker upp.

Så. Detta var min rapport, trots en frontallob utan lock. För att kompensera allvaret vill jag avsluta med några snabba bäst of.

 

Den tysta mindfulnessdagens:

– värsta meditationsövning: gående meditation fram och tillbaka på en yogamatta. Blev sjukt illamående av alla (inte särskilt snabba men på tok för många) vändningar vilket höll i sig ända fram till lunch.

– roligaste meditationsövning: gående meditation. Fyra personer som gick så långsamt man kan gå – komiskt nog i korridoren på en tom psykavdelning klockan 13 en lördag. So very zombieapocalyps. Eventuell videoövervakning borde finnas på youtube.

– skarpaste aha-upplevelse: det är för tusan ett party i mitt huvud – tack och lov är inte alla inbjudna. Och tack och lov för att vi som föddes utan handbroms får chans att rekonstruera en sådan i efterhand.

– stressigaste upplevelse: att inte få ta upp mobilen (trots eminent fingrande på den i jackfickan under lunchpromenaden). För att fota visuella intryck. För att kontakta folk – skämta med, stämma av, boka eller avboka. Jag är uppenbart beroende av att vara social, liksom så många andra i #samtiden.

– största utmaning: SÅ MYCKET INRE FNISS! Särskilt under zombieapokalypsen, men även åt frökens ordval – ”könsdelar” och ”underlivet” är högst olämpligt att säga högt under en kroppsskanning, eftersom det förändrar dynamiken i hela rummet på en sekund.

– mest historiska prestation: 1,5 timmes lunch tillsammans med en kursdeltagare utan så mycket som ett pip.Vi hade knappt ögonkontakt, då vi ombetts att låta bli all form av kommunikation i största möjliga mån. De 90 minuterna inkluderade bland annat en skriftlig beställning av lunch (av några mycket förvånade baristor på Gateaux), lunchande och fikande samt en långpromenad. Gissa om vi tagit igen tystnaden i efterhand? 😉

 

Länk till den episka animationen av Headspace: http://tiny.cc/hsMind

Se den! Läxförhör om en vecka!

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar