Karin Elfs prifilbild

Schemabrytande aktiviteter

Idag är det inte som vanligt hemma hos oss. Idag händer det en grej som kan kallas för schemabrytande aktivitet.

För alla er som själva har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (hädanefter npf) eller npf i er närhet förstår säkert att idag är en utmaning för oss. Eller ja, mest för mig.

Barnen påverkas inte (så mycket) av det som händer idag. Det är jag och min man som ska träffa en journalist från DN som ska intervjua oss inför en kommande artikelserie för Insidan.

Så här reagerar jag på en schemabrytande aktivitet (och ja, jag vet att det inte är direkt en average annorlunda grej jag beskriver, men jag kunde lika gärna skrivit om när jag flippade ut när jag skulle diska för första gången i sommarstugan):

  • ungefär fyra dagar innan idag började jag planera inför och tänka på idag (fast inte planera som i ett strukturerat sätt, utan mer att tankarna loopar om och om igen utan att riktigt få fäste i någonting som är konkret).
  • jag har varit mer lättirriterad och trött ju närmare vi kommer den här dagen.
  • idag var jag så uppstressad att jag kan inte duscha på morgonen.
  • jag kunde inte göra lunch till mina barn (det blir mc Donalds och gröt som min man får ordna).
  • jag kunde inte äta min egen hamburgare för jag tycker inte att jag hinner det (tidsmässigt hinner jag, men inte känslomässigt).

Det var alltså jobbigt idag.

En stund senare när jag absolut ska åka till konditoriet för att köpa småkakor (jag har nämligen bestämt mig för att vi ska fika på det under intervjun, och då måste det bli så) ser jag några studenter tvärs över gatan.

Mina tankar förflyttas omgående till skolans värld. Jag börjar tänka på alla barn och ungdomar som nu veckorna innan skolavslutning knappt vill gå till skolan eller som stannar hemma, för nu, de sista veckorna innan avslutningen är det många olika schemabrytande aktiviteter som fyller skoldagarna.

Plötsligt har dagarna inte längre ett fast schema, rutinerna luckras upp eller kanske till också med försvinner. Man förväntas helt plötsligt vara flexibel, improvisera, kunna befinna sig i nya miljöer, delta i alla roliga (för vem?) sociala lekar och aktiviter. Ni vet – brännbollsturnering, femkamp, äta picknick ute på en gräsmatta och allt sånt som folk gör de där sista veckorna innan sommarlovet. För det är ju kul med lekar, tänker folk. Det hjälper till att skapa gemenskap i klassen, kanske man tänker.

Plötsligt glömmer man att alla barn inte mår bra av den sortens skoldagar. Det är som att en antik autopilot kopplas på i skolan när de sista veckorna innan sommarlovet ska planeras.

Jag undrar varför det är så här. En anledning tror jag, som sagt, är att det är tradition. Man brukar ju alltid ha brännbollsturnering, för det har man ju alltid haft. Tycker man inte att det är roligt så får man väl sitta bredvid och titta på, utanför, liksom lite på sidan av.

Jag  tror också att folk tänker att alla är trötta nu när sommarlovet äntligen snart är här. Så man bryter upp schema och rutiner med siktet inställt på härligt lekfyllda och kravlösa avslutande skoldagar.

För visst stämmer det att alla barn är trötta. Men gissa vilka som garanterat är tröttast – jo, alla icke-neurotypiska. Alltså alla barn och ungdomar som inte faller inom den fyrkantiga normen. Dessa barn är tröttast, för de har jobbat minst dubbelt så hårt som de neurotypiska barnen har gjort under skolåret.

Så. För alla dessa barn blir just den här typen av skoldagar med avvikande rutin bara jobbiga och energikrävande. Inte alls roligt, vilsamt eller sammansvetsande.

Eleven Michael förklarar detta så himla bra i en video på Youtube. Han är dessutom gammal nog för att kunna sätta ord på känslan och lägga ifrån sig ansvaret, i jämförelse med yngre barn (som istället bara har den där känslan i magen). Känslan som säger att man inte vill vara med, eller att man vill stanna hemma. Följ länken nedan för att titta på klippet.

Nu när jag skriver det här är dagen snart slut. Jag är trött. Jag överlevde min schemabrytande aktivitet.

För mig var det alltså helt klart jobbigt att vara med om EN enda ny sak idag. Vad skönt det är att veta att det är en helt vanlig dag imorgon. Och i övermorgon…

 

Youtubeklippet med Michael: Förberedelse (ADHD) – enligt Michael

 

 

 

 

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar