Skolan måste förändras – inte barnen

Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf) misslyckas i skolan – Skolverkets rapport som presenterades förra veckan talar sitt tydliga språk. Det här betyder att lärare misslyckas i sitt jobb som pedagog och rektorer misslyckas i sitt jobb som chef.

Jag tror verkligen att pedagoger och rektorer VILL hjälpa sina elever och att de gör sitt bästa utifrån de förutsättningar som finns. Problemet är att förutsättningarna för att lyckas är under all kritik. Det saknas politisk vilja. Det saknas resurser och det saknas kunskap.

Vi som är föräldrar till barn med npf, vi är smärtsamt medvetna om det som Skolverkets rapport kommit fram till. Vi lever i det här dygnet runt. Det är vi som varje dag skrapar ihop det som finns kvar av våra barn efter en dag i skolan för att hen ska orka en dag till och en dag till osv. Tillsammans är vi flera tusentals föräldrar som dagligen hjälper, stöttar, råder, lyssnar och vägleder varandra i flera olika forum på Facebook, i frågor som handlar om våra barns misslyckanden i skolan.

Pedagoger och rektorer har inte tillräckliga kunskaper om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Tyvärr. Man VILL hjälpa, men man KAN inte. Många föräldrar känner nog igen sig i att man sitter på möte efter möte med skolan och alla är överens om att skolan ska göra olika åtgärder och anpassningar för att på bästa sätt kunna möta elevens behov. Alla är överens i teorin. Men sen händer liksom inte det där man kom överens om. För i praktiken finns inte tillräckliga kunskper.

Vi kan ta en liten snabbcheck. Har du som pedagog eller rektor koll på till exempel det här? 1.Vad menas med exekutiv förmåga? 2.Vilka är de vanligaste pedagogiska konsekvenserna av svag central koherens? 3.Förklara hur impulsivitet kan yttra sig om man bortser från den klassiska exemplet att man avbryter andra och säger ogenomtänkta saker högt. 4. Svårigheter med Theory of mind förväxlas ju lätt med empatisk förmåga, hur kan du skilja dem åt? 5.Hyperaktivitet bör betraktas som: A. Spring i benen B. Ett störande moment C. En strategi för att reglera vakenhetsgraden.

Känner du dig osäker är mitt förslag att du tar hjälp av din chef. Be om utbildning, för det här behöver du faktiskt kunna!

Statistiken säger att i varje klass kan det finnas två eller fler elever med npf. Så det här berör ALLA pedagoger och rektorer. På ALLA skolor. Ju mindre ni kan om npf desto större blir nämligen den negativa effekten av funktionsnedsättningarna för eleverna. En direkt konsekvens av otillräckliga anpassningar blir elevens uppförande i skolan. Tyvärr ses barnens oförmåga att hantera en skolmiljö som inte är anpassad ofta som dålig uppfostran och faller tillbaka på föräldrarna.

Men ett dåligt uppförande, när det handlar om npf, är barnets sätt att säga att situationen i skolan är honom/henne övermäktig. Det betyder att ”jag mår inte bra här så nu reagerar jag för att visa hur jag mår”.

Adhd och Autism är funktionsNEDsättningar. Man har vissa nedsatta funktioner. Det är så viktigt att veta vad paketet som kommer med diagnosen innehåller. Annars finns stor risk att eleven blir sjuk.Jag kan förklara det så här: För enkelhetens skull låtsas vi att Adhd är en sjukdom. Precis som de flesta sjukdomar så finns ju en symtombild och så även med Adhd. Symtomen är ouppmärksamhet, impulsivititet och hyperaktivitet. Om man inte tar hand om de här symptomen tillstöter komplikationer. Det blir följdsjukdomar.

Följdsjukdomarna för adhd kan se ut så här: ilska (ni vet svordomar och otrevliga ungar som käftar emot läraren), frustration, kravkänslighet, trötthet (de där eleverna som kanske drar ned kepsen över ögonen, halvsover över bänken eller aldrig kan komma i tid), frånvaro, oro, irritation, utåtagerande beteenden mm.

Medicinen mot ovan nämnda heter ANPASSNINGAR. Får man inte sin medicin när man är sjuk så blir man ju varken frisk eller smärtlindrad. Det är egentligen inte svårare än så. Adhd i sig behöver inte betyda följdsjukdomar. Adhd i sig är inte en sjukdom. Men man blir på riktigt sjuk om ens Adhd inte tas om hand.

Lek med tanken att du behöver använda kryckor för att kunna gå och varje dag ska du upp till ditt kontor som är på 78:e våningen och den där hissen man hela tiden säger ska installeras, den installeras inte. Så varje dag får du ta dig upp ändå. Ganska snart kommer nog irritationen, tröttheten, svordomarna osv. Efter ett tag kommer du nog inte orka försöka mer. Säkert kommer ditt beteende ifrågasättas av din chef som kommer undra om du ens är motiverad att jobba överhuvudtaget, och man kommer kanske tänka ”herregud, hur står det egentligen till hemma hos X?”

Det är så synd att man ofta missar den bakomliggande orsaken till de här beteendena. Och det är banne mig inte lätt att ha en funktionsnedsättning vars symtom är så starkt förknippat med ett oacceptablet socialt beteende. Jag skulle önska att man som vuxen i sådana lägen reflekterar över sitt eget professionella ansvarstagande istället för att skuldbelägga eleven och hens föräldrar. 

 Det handlar inte om uppfostade barn och ungdomar. Jag törs nog säga att föräldrar till barn med npf lägger ner 10 ggr så mycket tid och 100 ggr så mycket energi på det som brukar kallas uppfostran än vad de har som haft den välsignade turen att få barn utan funktionsnedsättningar gör. Det handlar om barn och ungdomar som dagligen tvingas (skolplikten hörrni) befinna sig i och förväntas delta i en skolmiljö som inte är anpassade på rätt sätt. Och där man skuldbelägger eleven beteende istället för att skapa förutsättningar för inkludering.

Jag har stått bredvid, bakom, framför ett sjuårigt barn med npf-diagnos och iq över 135, som helt brutits ned i mötet med skolan. Hen tappade helt lusten och orken för att lära sig någonting alls. 7år och utbränd. Jag skriver det en gång till: 7år och utbränd. Men efter två skolbyten har vi nu erfarenhet av hur bra det faktiskt kan bli när det finns vilja och kunskap. 

Det finns inte ett enda barn som faktiskt vill misslyckas. Och säkert inga pedagoger eller rektorer heller. Våra barn är vetgiriga och de förtjänar tillgång till skolan och kunskap precis lika mycket som alla andra barn.

Den politiska viljan att tilldela resurser och tillföra kunskap behöver väckas. Så VAKNA!

6 Kommentarer
  • ML

    13 oktober, 2016 at 10:13 Svara

    Åh, du är bara så bäst. Jösses vad bra och tydligt formulerat. Jag kommer skicka denna till alla jag bara kan komma på. <3

  • Maria Månsson

    13 oktober, 2016 at 15:18 Svara

    <3 till dig!
    Jag tillhör dem som fått "normala" barn, men min son har vänner med npf, och jag ser hur både de och föräldrarna kämpar och lider.
    Jag tror alla skulle må bra av att skolan anpassas, för som det ser ut idag så är skolan inte lämplig för någon. Det är bara det att vissa har lättare att stå ut…

  • Åsa Westling (arbetsterapeut)

    14 oktober, 2016 at 09:22 Svara

    Väldigt bra skrivet, det behövs mer anpassningar i skolorna både individuella, men även anpassningar av miljön och rutiner som kan stötta alla elever. Mer kunskap behövs och jag tror att arbetsterapeuter kan vara ett bra komplement i skolan. Arbetsterapeuten kan fungera som konsult till personalen, arbeta med anpassningar i miljön samt gå in med individuella åtgärder för elever.

  • Helena Karantzas

    14 oktober, 2016 at 22:52 Svara

    Jag tycker att alla barn borde få hjälp och stöd i skolan i den mån det är möjligt men som alla vet så är skolans resurser väldigt begränsade.. som förälder vill man alltid sitt barns bästa och att ett barn inte har samma förutsättningar än andra behöver inte vara till en nackdel utan enbart att de kan behöva ett annat sätt att lära sig på i en miljö som är anpassat efter just de behoven. Jag vet att det inte är barnets eller föräldrarnas fel att ett barn med tex Adhd har ett visst beteende men jag har en son som går i samma klass med en pojke som har två diagnoser. Det är dagliga problem med utbrott och skadegörelse på andra elevers arbeten. Han skriker könsord och svordomar och är både verbalt och fysiskt elak mot min son. Om han inte hade haft Adhd så hade detta helt klart kallats för mobbning men skolan skyller det på att han har en diagnos och att det är synd om honom.. om en vuxen hade betett sig som detta barn gör i skolan på en arbetsplats hade det varit okey? Att sitta och skrika svordomar rakt ut under möten för att sedan kasta alla papper runt omkring sig och välta stolar och möbler? Det är synd om dessa barn som inte klarar en vanlig skolmiljö, många andra barn klarar det inte heller men det är synd om mitt barn med som måste ha detta dagligen och mår även han väldigt dåligt av det och vill inte gå till skolan längre..

  • Jenny Nilzon

    17 oktober, 2016 at 14:00 Svara

    Sååå bra skrivet! Denna text är den bästa sammanfattningen om vad det egentligen handlar om som jag har läst! Jag vill sprida den till hela världen. Alla borde läsa den för att förstå att det inte är barnet de ska titta och peka på, utan sig själva.

    Tack!!!
    Jenny

  • Mia Wijk

    18 februari, 2017 at 22:10 Svara

    Denna berättelse skrev jag när jag hört Sven Bölte. Jag föreläser om förändringar som är nödvändiga. Hoppas det inger hopp. Jag har dessutom två inlägg som refererar till forskning som är kopplat till den förändring som förhoppningsvis kommer till stånd.

    ADHD finns på riktigt!

    Idag blev Sven Bölte, specialist i neuropsykologi, intervjuad i Aktuellt angående en studie om adhd. Studien visade att det finns fysiska avvikelser i hjärnan hos barn som diagnostiserats med adhd. Det som fångade mitt intresse mest var att bemötandet av barnen och föräldrarna lyftes fram. I många år har dessa barn många gånger setts som ohyfsade och ouppfostrade. Ofta har diagnosen i sig ifrågasatts, att det inte finns någon diagnos, utan att det är ett ”modeord” man sätter på stökiga barn! Bölte påpekade att i vilken omfattning symptomen märks handlar många gånger om vilket bemötande barnen får. Som pedagog blev jag glad att detta blir känt, då många gånger föräldrar till övriga barn i klassen inte alltid tror på diagnosen. Allt för många tror att barnen inte är uppfostrade eller att det handlar om pedagogers oförmåga att hålla ordning. Jag har haft turen att arbeta med barn med adhd och lärt mig oerhört mycket. En pojke jag mött hade fler/större besvär än de flesta. I denna klass fanns fantastiska barn och föräldrar och det hade betydelse! Inte minst var pojkens föräldrar öppna, så jag hade frihet att prata om det som hände bland barnen. Jag vill gärna dela med mig av denna erfarenhet.

    Eleven hade fyra diagnoser; adhd, ångest, tvångssyndrom och tics. Hans bekymmer kom successivt från myror i byxorna till accelererande besvär. En del av klasskompisarna hakade på när han låg på golvet och kravlade och gapade, en del blev arga, andra rädda och en del brydde sig inte så mycket. Vi i klassen hade många öppna diskussioner om pojkens beteende och vilka hinder det utgjorde för honom. Jag satte ord på hur pojken själv upplevde skoldagarna och vad han önskade att han kunde, såsom att sitta stilla och arbeta. Han var oftast närvarande och mådde bra av att jag ”förde hans talan”, då han hade svårt att själv sätta ord på det. Det är inte alla barn som klarar att man diskuterar problemen när de är med, men detta var en trygg och öppen klass. Jag förklarade att pojken inte kunde styra sitt beteende och att det var därför jag inte sa åt honom att sätta sig och arbeta. Jag konkretiserade det för barnen genom att jämföra med magsjuka. ”Hur hade du mått om jag sagt att du absolut inte får kräka när du måste? Kan du stoppa kräket då?” Då började barnen så småningom förstå och vi vände irritationen de haft mot honom till att hjälpa honom att må så bra han kunde under skoldagen. En gång när vi satt i ring längst fram i klassrummet började han skrika och flytta varenda bänk i klassrummet. Barnen satt alldeles tysta tills pojken satte sig på en stol, totalt slut. Han kom och satte sig i mitt knä och vi fortsatte lektionen. När vi var klara reste sig alla barnen och satte sin bänk på plats utan kommentarer. Ett annat exempel var när han tappade bort sin penna. Pga tvångssyndromet var han tvungen att ha sin egen, annars kunde han inte skriva. Jag gav honom en penna och sa att han kunde låna den tills vi hittade hans och han började skriva. Oron spred sig i kroppen på honom och han sa bara ”Det går inte”. Klasskamraterna förstod! De började leta (utan att jag bett dem) tills de hittade pennan och vi kunde fortsätta. Det här var en pojke många av barnen hade varit rädda för eftersom han slogs, men det upphörde också när han kände sig trygg med att vara en i gruppen, inte anpassad in i gruppen. Detta gjorde att hans oro minskade och sin tur gav det arbetsro, inte bara för honom, utan hela gruppen.
    Alla är ju olika, somliga mer än andra!

Lägg till en kommentar