Ta dig levande genom utredningen, del 1

Veckans inlägg handlar om hur du ska ta dig levande genom den neuropsykiatriska utredningen, och få ett så rättvisande resultat som möjligt.

Det finns nämligen två extra snåriga delar av den avkrok till psykdjungeln som vi kan kalla för utredningsdjungeln, som kan vara bra att känna till. I det här inlägget ska vi titta lite närmare på hur du kan påverka så att utredarna inte går vilse under kartläggningen av (1) barndomen och (2) nuet.


1. Barndomen, eller hur vi gått från gamle Freuds standardfras ”Berätta om din mamma…” till ”Mamma, berätta om ditt barns barndom”.

För att uppfylla diagnosen adhd som vuxen behöver man veta att du haft problem med att koncentrera dig, agera impulsivt och vara ovanligt rastlös sedan innan du var 12 år gammal. Eftersom det kan vara svårt att själv minnas hur man var som liten så brukar utredarna vilja intervjua en närstående som kände dig väl som barn.

Ibland finns det en förälder som kan hjälpa till med det, och det kan såklart vara smidigt. Problemet är att många av oss vuxna med diagnos har föräldrar som inte minns, eller vill erkänna, att deras barn var annorlunda på något sätt.

Så när utredaren pratar med din mamma finns det en risk att din mamma säger att du ”var en liten ängel, som alltid var snäll och duktig, utan några problem”. Det kan handla om att din mamma har ett selektivt minne, eller om skuldkänslor över att inte ha uppmärksammat och sökt hjälp för dina svårigheter redan när du var barn.

Föräldrarnas bild av dig ska inte vara en dealbreaker för om du ska få diagnosen. Men ibland kan utredarna resonera precis så knasigt. Så det kan vara värt att förekomma detta genom att ge förslag på andra (mer objektiva) personer som de kan kontakta, till exempel en barndomsvän, ett äldre syskon eller en gammal lärare.


2. Nuvarande funktionsnedsättning, eller hur den ”duktiga flickan” också kan ha adhd!

För att uppfylla kriterierna för adhd som vuxen behöver det vara tydligt att dina symtom ger dig en så kallad funktionsnedsättning inom flera områden i vardagen. Varje adhd-diagnos som ställs behöver nämligen vara ordentligt grundad på att symtomen leder till att viktiga delar av vardagen fungerar sämre än för andra.

För att alla livsområden ska kunna kartläggas ordentligt kan det återigen vara bra att be en närstående, som känner dig väl som vuxen, att följa med. Din närstående kan beskriva hur dina svårigheter påverkar er relation, t ex ifall det är ovanligt många konflikter eller om ni har en väldigt ojämlik arbetsfördelning i hemmet.

Ofta brukar närstående kunna beskriva hur extremt höga krav deras vän/partner ställer på sig själv och hur kritikkänslig hen är. Det är kanske inte något som man tänker på som en typisk del av adhd. Men att ha fått höra att man är “lat och slarvig” hela livet leder ofta till negativa konsekvenser för självbilden och förmågan att hantera kritik.

Det ökar i sin tur risken för att drabbas av depressioner och utbrändhet som vuxen, vilket ofta blir det som först gör att man söker sjukvård. Det är då viktigt att utredarna är noga med att undersöka om det finns ett bakomliggande neuropsykiatriskt tillstånd, som behöver diagnostiseras och behandlas.

Jag hoppas att det här kan hjälpa dig att få en bättre utredning, där du verkligen blir förstådd och tagen på allvar. I nästa inlägg kommer den andra delen om hur du ska ta dig levande genom utredningsdjungeln: strategier för hur du ska ta hand om ditt psykiska mående under utredningen!


Socialstyrelsens riktlinjer för utredning av vuxna med misstänkt adhd: https://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19573/2014-10-35.pdt

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar