Ta dig levande genom utredningen, del 2

Förra inlägget handlade om att få ett så rättvisande resultat som möjligt. Men att ta sig levande genom utredningen handlar också om att hålla sig känslomässigt ovanför vattenytan.

Min egen utredning var överraskande jobbig. Eftersom jag själv arbetar som psykolog så tänkte jag att jag var förberedd. Men nej. Jag hade inte fattat hur svårt det skulle vara att berätta om allt som jag så länge försökt gömma undan.

Det fanns ett par saker som hjälpte mig att hantera min känslomässiga sårbarhet i samband med utredningen, som kanske kan fungera för dig också. De är skenbart enkla, men värda att påminnas om:

1. Me, myself and I: Att regelbundet ta hand om sin hälsa är inte det enklaste när man har adhd. Men det är värt att försöka skapa rutiner för vila, sömn, mat, vatten och motion. Det är också viktigt att göra aktiviteter, och träffa människor, som gör dig glad och avslappnad! Särskilt innan och efter utredningsbesöken. Din hälsa måste komma i första hand, för att du på sikt ska kunna må bättre och orka finnas där för andra.

2. Sök stöd från andra: Ironiskt nog har jag alltid haft svårt att luta mig mot andra och prata om det som är jobbigt för mig. Många av oss med adhd har en bild av att andra inte orkar med oss, och att man inte ska lasta andra med sina problem. Men berätta att du gör en utredning för någon du litar på. Att få förståelse för att man går igenom en jobbig process och ha någon som påminner en om egenvården, det är några av fördelarna med att involvera en närstående.

3. Förbered dig på resultatet: För vissa blir det knappt en grej att få bekräftat det man själv misstänkt. För andra blir det ett besked som väcker starka känslor. Själv blev jag glad över att äntligen kunna få rätt behandling, men samtidigt ledsen och arg över att det tagit så lång tid.

4. Tid för återhämtning: Jag brukar säga till mina patienter att en utredning är som en lång och komplicerad operation. Det krävs ofta en återhämtningsperiod efteråt, eftersom det tar mental energi att förhålla sig till resultatet. För mig tog det tid att tänka på hur livet hade kunnat vara om jag fått den tidigare, och vem jag varit då.

5. Träffa andra som har ett liknande funktionssätt: Under återhämtningsperioden är det ofta viktigt att träffa andra som också fått diagnos som vuxen för att dela den upplevelsen. För många kan det hjälpa att gå med i en förening som Attention, eller delta i en patientutbildning som anordnas inom psykiatrin.


Att få diagnosen är bara början. Nästa steg är att få behandling och stöd med anpassningar i vardagen. I mina kommande inlägg skriver  jag om hur du ska få rätt behandling, och vilka lagar och regler som gäller då.

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar