Tre vanliga fallgropar inför en neuropsykiatrisk utredning


Dagens inlägg handlar om att ta det första steget när du misstänker att du kan ha adhd: att ställa dig på kö för en neuropsykiatrisk utredning.

Tyvärr är det nämligen många som snubblar redan vid det här momentet. Det finns ett par fallgropar som det kan vara bra att du känner till, för att kunna förbereda mentalt dig inför det första mötet med din läkare – oavsett om det är via din vårdcentral eller via en psykiatrisk öppenvårdsmottagning.

Fallgrop 1: Svårt att se sina egna problemområden

Ibland kan det vara knepigt att själv beskriva sina svårigheter – kanske för att det är ovant att be om hjälp med något som man har levt med hela livet. Därför kan det underlätta om du blandar in en närstående i din utredning. Med andra ord: låt en nära vän eller eventuell partner beskriva sin bild av dina problem i vardagen. Kanske kan den personen till och med följa med till läkarbesöket?

Det kan också hjälpa om du fyller i ett självskattningsformulär, till exempel formuläret ASRS (du hittar en länk till formuläret nedan). Det kan göra det lättare för dig att komma på egna exempel på vardagssituationer där svårigheter med koncentration, rastlöshet och impulsivitet skapar problem för dig.

Fallgrop 2: Är det ångest, adhd – eller ångest OCH adhd?

Det händer ofta att neuropsykiatriska symtom hos vuxna blandas ihop med eller missuppfattas som ångest, utbrändhet eller problematiska personlighetsdrag (till exempel borderline). Det är vanligt att läkaren fokuserar på det spåret om du haft en tuff uppväxt, där föräldrarna kanske utsatt dig eller dina syskon för sviktande omsorg eller våld. Om så är fallet kan du behöva påminna din läkare att det ena (tyvärr) inte utesluter det andra.

Så: stå på dig och säg att du ändå vill göra en utredning för att klargöra om det “bara” är ångest och svåra uppväxtförhållanden – eller om du också har adhd. För det har du rätt att få!

Fallgrop 3: Välutbildade personer kan också ha adhd!

Det kan tyvärr vara extra svårt att få göra en neuropsykiatrisk utredning om du har en lång universitetsutbildning eller ett välbetalt arbete. Det kan nämligen få vissa läkare att tvivla på att du uppfyller kraven för att ha en ”signifikant funktionsnedsättning” – det vill säga på om dina adhd-symtom påverkar din livskvalitet så pass mycket att du har en diagnos som kräver sjukvård.

I dessa fall är det viktigt att du påpekar att din funktion varierar mycket mellan olika områden, och ge praktiska exempel på hur den varierar. Förklara att du (trots din akademiska examen) faktiskt har jättesvårt att få ihop vardagen! Försök beskriva vilka aktiviteter som du märker att andra i din omgivning klarar utan problem, men som du blir helt utmattad av att göra. Och hur det får dig att må känslomässigt, till exempel om det leder till skuld och skam.

Man kan tycka att det inte borde behövas ett inlägg som det här! Men tyvärr verkar den första kontakten med vården variera i kvalitet beroende på vilken läkare du får träffa. Ibland kan det därför krävas att du träffar ett flertal olika läkare innan du hittar någon som ställer rätt frågor – och som verkligen lyssnar på dina svar.

Lycka till!

I nästa inlägg informerar jag om viktiga rättigheter när du står på väntelista inför utredning.

Om du vill läsa mer om hur en neuropsykiatrisk utredning går till, på 1177: http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Psykisk-halsa/Soka-vard-och-hjalp/Soka-vard/Att-genomga-en-neuropsykiatrisk-utredning-som-vuxen/

Länk till självskattningsformuläret ASRS: http://adhd-npf.com/wp-content/uploads/2009/01/18Q-ADHDTest

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar