Trött men lycklig

Jag har tänkt mycket på oss vuxna med adhd.

Adhd är tätt sammankopplat med barn. Barn och skola. Koncentrationssvårigheter. Hyperaktiva pojkar. Adhdmedicin. Men nu vill jag prata om vuxna som har adhd. Vuxna, som är konstant trötta, konstant stressade och går omkring med social ångest.

Varför sa jag så där?
Var jag för mycket nu?
Läste jag av situationen rätt?
Blev någon förolämpad?
Varför skämtade jag sådär?
Åh, varför kan jag inte bara skärpa mig?
Imorgon ska jag diska.
Imorgon ska jag orka lite mer.
Imorgon ska jag inte prata så mycket på mötet.

Allt ovanstående är adhdsymtom. Jag vet hur man kommer i tid, jag gör alltid det. Jag använder en almanacka och jag får till de flesta vardagsbestyren. Men för många med adhd är vardagen extremt svårt. Att komma i tid är extremt svårt. Många känner att de aldrig riktigt funkar, aldrig lyckas få ihop vardagen.

Så är det, tack och lov, inte för mig. Klart jag fuckar ur ibland (okej, ganska ofta..), särskilt när det gäller att städa, diska och sortera tvätt. Men min adhd tar sig mest uttryck i den sociala ångesten – i tankekaoset, i oförmågan att ha en vettig aktivitetsnivå. Antingen kör jag fullt ös medvetslös i alla prestationer eller så är jag helt off och sträckkollar serier. På eller av.

Problem med balans och måttlighet, stresskänslighet, konstant trötthet och att vara utmattad i perioder – det är vad adhd i vuxen ålder betyder för mig.Det sjuka är att jag ofta glömmer bort att jag har adhd. Jag jobbar med adhd, föreläser om adhd, skriver artiklar om adhd, poddar om adhd och har adhd-info som hobby. Adhd:n är överallt och ändå så glömmer jag ofta bort att jag själv har en diagnos och behöver stöd ibland. Hur är det ens möjligt att glömma det?

Jag fastnar i att jag borde vara lycklig, borde vara glad, pigg och lite mer närvarande. Så håller jag på och slår på mig själv ända tills jag minns att ja, just det vi ska ju vara snälla mot oss själva. Men när jag kommer på det igen och tar rygg på mina medmänniskor som faktiskt vill finnas där, som faktiskt vill hjälpa, så mjuknar hjärtat igen och jag får utrymme att vara trött.

Trött men lycklig.

7 Kommentarer
  • Linda

    18 oktober, 2015 at 05:42 Svara

    Fin text gumman! ♥️?

  • Linnea

    20 oktober, 2015 at 23:17 Svara

    Gud va bra skrivet, de va som du tog orden ur min mun. Har alltid kännt mig missförståd o känner ingen i samma sits. Har haft min diagnos nu i ca 2 år. Har den senaste tiden letat efter en blogg eller nått liknande forum med människor i samma situation o hörde av en skump interjuven om er på radion när jag o min son satt i bilen påväg till affären, äntligen!!

    • Angelica

      30 oktober, 2015 at 17:17 Svara

      Hej!
      Tack! Och fint att du känner igen dig. Vi har en grupp på Facebook som heter adhd-mamma som vi nyss har startat. Gå gärna med där om du vill. Kommentera här om du inte hittar.

  • Linnéa

    21 oktober, 2015 at 07:51 Svara

    Gud va bra skrivet, känner igen mig så väl:)

  • Madeleine Ripa

    10 november, 2015 at 09:00 Svara

    Menar du att inte alla har det så här? Alltså.. Jag har nyss upptäckt ADHD-ministeriet genom tidningsartikeln om mammagruppen, och ju mer jag läser desto mer känner jag igen mig. Och går så klart helt upp i detta nu… Det skulle förklara så jäkla mycket!
    Samtidigt har jag aldrig haft en tanke på att jag skulle ha en diagnos, och det känns skrämmande och främmande.

    • Angelica

      11 november, 2015 at 15:26 Svara

      Hej! Det är klart att alla känner igen sig i oss med adhd i någon mån. Alla kan vara ofokuserade, stressade, okoncentrerade, impulsivs osv. Frågan man får ställa sig är hur mycket man mår dåligt av det och hur mycket det påverkar ens liv. Men om du läser om våra texter och att det är som att läsa om dig själv så kanske det kan vara värt att kolla upp?

  • Madeleine Ripa

    11 november, 2015 at 16:35 Svara

    Ja, jag kan inte släppa detta nu. Har läst mer och mer även på andra sidor om adhd och känner mig övertygad att jag har det. Men självdiagnoser är ju lite sisådär pålitliga.
    Jag vill göra en utredning men vet inte om jag vågar och orkar. Det känns som ett så stort steg.

Lägg till en kommentar