Dystopisk bild från filmen Equilibrium (2002) på ett betongsamhälle med likadant svartklädda människor som vandrar planlöst framför byggnader. Två storbildsskärmar visar reklam för känsloavtrubbande läkemedel.

Vad är fyrkantigast – jag eller samhället?

I min hjärna bor det en stressad och yr liten farbror som vimsar omkring. Han bearbetar, filtrerar och sorterar alla intryck och all information som forsar genom mina sinnen.

Han har ett tufft och utmanande jobb och uppvisar tidvis tydliga tecken på utmattningssyndrom. Förmodligen har han passerat pensionsåldern för länge sedan. För jag har alltid upplevt att mitt minne verkar vara lite sämre än andras – även om jag har ett övertaggat detaljseende som kompensation.

Ibland känns det som att det går trögare än vanligt. Typ som att det skulle behövas en omstart av hjärnan – eller en defragmentering av filsystemet. För allt får liksom inte plats. Som en gammal klasskompis brukade säga när han blev introducerad för nya människor, och de sträckte fram sin hand för att hälsa. Han avböjde gesten och sade, lite kaxigt men likväl rakt och bestämt:

Jag kan tyvärr inte ta in fler nya namn i mitt huvud, för då försvinner mina barndomsminnen.

 

Jag relaterade inte då, men idag förstår jag exakt vad han menade. Alla böcker som jag har läst, allt jag har studerat – oavsett motivation och intresse – försvinner gradvis ur mitt minne. Tillslut helt och hållet. Och jag skäms. Jag skäms för min oförmåga att kunna föra en intelligent diskussion med andra människor. Det medför att jag brukar undvika alltför djupa ämnen, just för att jag inte ska hamna i en obekväm situation där jag riskerar att tappa ansiktet och frastår som dum eller obegåvad.

Jag har ofta spekulerat i vad mitt dåliga minne kan bero på, till exempel ifall det kan bero på att jag är tvåspråkig. Mina föräldrar talade nämligen enbart finska med mig under de två–tre första åren av mitt liv vilket, enligt vissa språkforskare, kan leda till ett sämre ordförråd. Men, ifall det skulle stämma, förklarar det ju inte min begränsade minneskapacitet.

Men plötsligt hände det: jag fick en rimlig beskrivning som fick mig att tänka till. Det var när jag gick kursen Vuxna med asperger, via Aspergercenter. Vi var cirka tio deltagare med samma diagnos som träffades varje vecka i en samtalsgrupp.

En viktig insikt var att alla i gruppen, trots vår gemensamma diagnos, var väldigt olika som människor. Några var blyga och tysta, andra tog större plats. Många var otroligt intelligenta, och samtalen var väldigt givande. Inte minst fick vi ett tillfälle att diskutera intressanta ämnen – och därmed en möjlighet att reflektera och relatera. Sådana här samtalsgrupper skapar en viktig känsla av samhörighet och identifikation.

På grund av sekretess varken kan, vill eller får jag dela allt vi pratade om under träffarna, men jag ska plocka ut några russin ur kakan – det vill säga dela med mig av några höjdpunkter. Vi fick nämligen lära oss vad diagnosen asperger innebär egentligen, och därigenom många värdefulla och konkreta tips som kan underlätta vardagen för personer med vårt funktionssätt.

För er som inte vet så är kriterierna för asperger, som numer kallas autismspektrumtillstånd (förkortat AST) eller – mer korrekt – autismdiagnoser, förkortat ASD (från engelskan Autism Spectrum Disorder) följande:

  • Begränsad förmåga till ömsesidigt socialt samspel.
  • Begränsade beteenden och intressen.
  • Svårigheterna ovan ska medföra allvarliga problem i vardagen.

 

I och med dessa tre kriterier för asperger hade kursen starkt lösningsfokus för att kunna hantera olika sinnesintryck. Bland annat fick vi läsa en text där det stod så här:

Personer med ASD har ett delvis annat sätt att ta in och bearbeta information på. Man kan ha svårt att filtrera och sortera de sinnesintryck som kommer in, vilket innebär att det kan bli svårare med bearbetningen och den fortsatta processen.

Det kan vara svårt att sortera bort oviktig information och man kan uppleva att man blir översvämmad av intryck, man kan ha en nedsatt filtreringsförmåga. De här svårigheterna kan medföra att man blir tröttare än andra människor.

Ibland kan det vara svårt för personer med ASD att använda flera sinnen samtidigt. Det kan finnas behov av att ta in information från ett sinne i taget vilket tar mer tid när flera saker ska vägas ihop. Detta kan ta mycket energi.

Jag som har kombinationen adhd OCH asperger är med andra ord tröttmössan själv, eftersom det gör det ännu svårare för mig att ta in, kategorisera och bearbeta all information. Det var inte bara en känsla, utan jag ÄR tröttare än andra (läs: neurotypiska personer) för att jag inte orkar hålla uppe mitt dopamin – vilket gör att jag snabbt tappar intresset och vill gå vidare till nästa uppgift. Detta kan lätt uppfattas som hyperaktivitet, medan den kemiska förklaringen är hjärnan söker nytt dopamin för att jag inte ska somna eller gå in i  någon slags stand by-läge.

Det innebär också att jag till skillnad från andra inte kan välja att ta in ett eller ett par intryck åt gången. Jag har därför fått lära mig detta genom att öva på egen hand, och övning ger färdighet: jag har faktiskt blivit bättre på att hitta lösningar för att komma runt problemen och skapa en mer balanserad vardag.

Kursen lärde mig otroligt mycket om mig själv – både om vilka svårigheter mina diagnoser skapar för mig, och sådant som är jobbigare för andra. Idag är jag mycket mer uppmärksam på mig själv, lyssnar inåt och vet hur jag ska begränsa mina sinnesintryck. Innan kursen kunde jag varken förstå eller hitta de bakomliggande orsakerna till varför jag så ofta blir irriterad eller trött. Tidigare när mitt system blev överhettat så blev jag som en barnrumpa som bara ställde sig på tvären tills jag fick som jag ville. Idag vet jag hur jag ska skapa balans i min vardag och vet att jag ibland behöver dra mig undan för att kunna återhämta mig och tanka energi.

Alla människor är olika och har sina egna personligheter – jag som exempelvis jobbat mycket inom restaurangbranschen trivs väldigt bra med det eftersom att jag har skapat en roll som jag enkelt kan kliva in i. Min personlighet, oavsett mina diagnoser, gör att jag älskar att vara social – men det måste ske på mina villkor. Som exempel när jag sökte aktivitetsersättning via Försäkringskassan för några år sedan fick jag avslag två gånger på grund av att jag hade ett alldeles för socialt jobb för den stereotypa bilden av min diagnos. Eftersom jag inte passade in i deras mall för personer med min diagnos så valde de att sjukskriva mig istället.

Så: vad är fyrkantigast – jag eller samhället?

Inga kommentarer

Lägg till en kommentar