Vad gör skolan med våra barn egentligen?

Jag är med i flera olika föräldraforum på Facebook för föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf), samt ett forum för föräldrar till barn med långvarig skolfrånvaro, så kallade hemmasittare. Sammanlagt i dessa grupper är vi flera tusen föräldrar. Det vi delar med varandra är till stor del att våra barn som har en npf-diagnos inte mår bra av att vara i skolan om dagarna.

Inlägg efter inlägg skrivs av förtvivlade föräldrar vars barn inte längre vill gå till skolan, vägrar gå till skolan, barn som gråter och har ont i magen kvällen innan skolan och morgonen när de ska ”tvingas” iväg av sina föräldrar som varken vet ut eller in. Barn som mår dåligt av att vara i den svenska skolan.

Inlägg efter inlägg om hur föräldrar kämpar livet ur sig för att få gehör från klasslärare, rektorer, specialpedagoger och såklart även barn- och ungdomspsykiatrin (BUP).

Jag får anstränga mig nu för att inte komma ifrån ämnet och sväva ut för mycket om BUP:s ansvar, kommunens ansvar och politikers ansvar, för detta är som Bermudatriangeln. Folk (läs: föräldrar och elever) försvinner ned i ett mörkt hål av olika kontakter och möten i en nästintill oändlig härva och man känner sig borttappad, rädd och vilsen.

Inlägg efter inlägg om exempelvis hur lärare vägrar läsa på om autism eller adhd, hur lärare säger till föräldrar att barnen manipulerar sina föräldrar, om rektorer som bara hänvisar till BUP och lagen om skolplikt.

Inlägg från föräldrar som berättar om att det faktiskt gått så långt för deras barn att hen inte längre orkar vara i skolan om dagarna och att skolan då gör en orosanmälan riktad MOT familjen! Fast det är skolan som eleven inte orkar vistas i.

Tänk dig själv att dag ut och dag in tvingas (ja, det är ju skolplikt) jobba på en arbetsplats som du mår psykiskt dåligt av att visats på, men du är dittvingad dagligen under flera år. Och sen när du blir utbränd och helt enkelt inte orkar mer, ja – då anmäls dina föräldrar till socialen av din chef. Och i vissa fall, om du till exempel har en autismdiagnos, så kanske du tvångsomhändertas från din familj. Bara för att du inte längre orkade gå till skolan. För att du hellre vill vara hemma, där du inte behöver ställas inför alldeles för höga krav dag ut och dag in. Där du har föräldrar som instinktivt och automatiskt svarar på dina behov, precis som föräldrar ska göra. Tänk en stund på det. Det är vansinnigt!

Inlägg efter inlägg om hur utredningar ska startas upp, möten ska hållas, elevassistent ska ordnas (men det kommer ta tid), åtgärdsprogram ska skrivas, extra resurser ska ansökas om. Tiden går och tiden går.

Familjer som bollas mellan skolans budget och BUP:s budget. Kvar i mitten och samtidigt allra längst ut på kanten står ett barn, en ungdom eller en ung vuxen som mår dåligt. Som har panikångest.

Tiden går. Utvecklar självskadebeteenden. Utvecklar social ångest. Tiden går. Utvecklar garanterat en negativ självbild. Föräldrar som försöker få ihop vardagspusslet av jobb/vab/möten/oändliga vårdkontakter/jobb och vab igen. Men sen tar vab-dagarna slut. För man får bara vabba ett visst antal dagar i Sverige – såvida man inte har ett barn som är så pass sjukt att hen riskerar att dö.

Men, vad gör man om man har ett litet barn som inte längre kan vara i skolan? Jo, man måste vara hemma. Då blir man utan inkomst. I bästa fall är man två föräldrar som kan dela på tiden och varav iallafall den ena har en inkomst.

Skolan pratar mycket om att alla ska få vara unika, att allas olikheter ska respekteras och att man ska få vara sig själv. Det är en rättighet. Elever och lärare får skriva på kontrakt om att just sådana här saker: man ska inte mobba, alla ska respekteras, vi ska vara demokratiska.

Men hur demokratiska blir våra barn när de lär sig att skolan bara är till för barn utan funktionsnedsättningar? Att bilda ett B-lag redan i grundskolan?

Vet ni förresten att det står i skollagen att ”alla barn ska få den hjälp de behöver för att nå målen”? Att de ska utveckla en livslång lust att lära? Det är som ett riktigt dåligt skämt när man har ett barn som håller på att gå sönder.

Inkludering pratar man också om. ”Alla ska inkluderas”. Ifall inkludering innebär att stuva in alla elever i en och samma lokal så är målet både enkelt och redan uppnått. Men inkludering är så otroligt mycket mer än så.

Jag tror dock inte att man kan inkludera alla barn så som skolan är utformad idag. Till exempel så är diagnoskriterierna för autismspektrumtillstånd och betygskriterierna i nya läroplanen snarlika. Alltså, de styrdokument som man idag mäter och värderar elevers kunskap efter, är snarlika med det som ringar in funktionsnedsättningen autismspektrumtillstånd. Inkluderande? I think not.

Det är någonting med den svenska skolan som är fundamentalt fel när elev efter elev slutar vilja gå dit. Därför måste vi skifta fokus.

Istället för att låta eleven bli bärare av problemen och funktionsnedsättningarna tycker jag att skolan skulle starta upp en utredning om sig själv. Med tillhörande åtgärdsprogram. Om skolan skulle vara lika kreativ i att hitta fel i sin egen organisation som den är i att hitta fel hos barnen och föräldrarna, så tror jag att det skulle kunna börja hända saker.

En sak är iallafall säker. Och det är att tiden går. Dagar blir till veckor, veckor blir månader, och månader blir snabbt en termin. Snart har både höstterminen och vårterminen gått. Kanske passerar till och med flera terminer. Och i många fall väntar familjer fortfarande på skolans hjälp och stödinsatser.

Tick tack, tick tack…

34 Kommentarer
  • Kirsti Blix

    2 oktober, 2016 at 09:03 Svara

    Detta borde skickas ut till skolor. Frågan är bara hur man ska få skolledning och pedagoger att läsa igenom allt. En del har redan monterat ner en fungerande verksamhet och gömmer sig bakom ordet inkludering

  • Anna

    2 oktober, 2016 at 10:46 Svara

    Mitt i prick….detta är verkligeten i skolan för barn med Npf och deras familjer.

  • Marie L

    2 oktober, 2016 at 19:06 Svara

    Jösses så bra skrivet. Precis så är det. <3

  • Anna-Lena

    3 oktober, 2016 at 07:56 Svara

    Oerhört bra skrivet! Du ringar in vår situation precis. Har en son med AS som varit hemma i 10 månader nu.

  • Supermamsen

    3 oktober, 2016 at 10:02 Svara

    Så bra beskrivet! ❤ Tack!
    Mina tårar rinner. Vi är precis där. Har gått igenom allt du beskriver.
    Och tiden går… Tick tack tick tack.. 😢

  • Sara forsberg

    3 oktober, 2016 at 11:23 Svara

    Så vansinnigt rätt i prick och kändes som du skrev om ”mig och mitt barn” jag tänker dela ditt inlägg och skicka de till skolan, hoppas de är ok?!

    • Karin

      6 oktober, 2016 at 14:50 Svara

      Självklart helt ok!

  • Petra

    3 oktober, 2016 at 13:58 Svara

    Mitt i prick!! Hög igenkänning, både som förälder till skolvägrande barn med NPF och som grundskollärare!!

  • C

    4 oktober, 2016 at 12:53 Svara

    Jag arbetar som lärare i en kommungemensam särskild undervisningsgrupp där jag har nischat in mig mot autismspektrat under flera år. Har arbetat i resursskolor såsom vanliga grundskolor. Bristen på kunskap är stor. När man slutar på en arbetsplats för flytt eller dylikt så blir det panik! Vem i hela världen ska ersätta mig? Jag är allvarlig, det finns knappt någon som kan ersätta mig med den erfarenheten och kunskapen som jag på eget bevåg införskaffat.

    Det jag kan konstatera är att även om vanliga lärare skulle vilja lära sig mer om dessa elevers svårigheter och styrkor så behöver det komma uppifrån. För var finns tiden och pengarna för utbildning när lärare har fullt upp med att vara mentor, lärare, bror, kompis och förälder till andra elever.

    Och ja, det finns MÅNGA lärare som tycker att vi daltar med våra guldklimpar och som vägrar lyssna när jag pedagogiskt försöker förklara varför det för vissa är en omöjlighet att sitta i matsalen bland 100 andra elever och äta. Vadå kan inte hitta på en egen novell, det är väl bara att skriva det som dyker upp i huvudet? Eller inte..

    Angående LGR 11 så är det som nämnts en läroplan i vilken man ska vara duktig på just de egenskaperna som våra elever har så svårt för. Särskolan har sin läroplan och grundskolan sin. Jag önskar innerligt att någon ska tänka till och inse att det finns ”en” grupp till som behöver extra omtanke när man utformar dessa dokument.

    Mer kunskap!

  • Patrik Nordlund

    5 oktober, 2016 at 10:36 Svara

    Skolan har väl inte tvingat er att vara föräldrar. Det ansvaret tog ni själv när ni hade sex med varandra. Barn kräver energi. Föräldrarna har ansvaret att leverera kraften till sina barn. Vad gjorde ni själva med barnen de första sju åren, innan ni gav iväg ansvaret till den specifika skolan?

    • Niklas Joger

      8 oktober, 2016 at 17:15 Svara

      Nej det har vi valt själva men om jag gjorde ett lika dåligt jobb som många lärare skulle jag få sparken,du har ingen aning om hur mycket tid och kraft vi lägger ner som har barn med adhd så knip igen med dina dumma svar,ta reda på fakta
      hur det är att ha barn med funktionshinder,troligtvis är du lärare(dessa ska vara pedagoger skit snack.

  • Patrik Nordlund

    5 oktober, 2016 at 10:42 Svara

    Det finns en sida på Facebook som heter: ”Nätverket för Friskare barn och unga NU”
    Där finns ovärderlig kunskap och erfarenhet för den som förstår innebörden av eget ansvar.

    • Niklas

      8 oktober, 2016 at 15:38 Svara

      Patrik, dina två inlägg tyder inte bara på arrogans och bristande empati utan också på skrämmande okunskap! När du hittat in till en såhär bra hemsida så ta gärna tillfället i akt och lär dig något om hur barn med funktionsnedsättningar har det och hur otroligt tufft deras föräldrar kämpar! Du pratar om energi! Tror inte att så många av dina vänner med ”friska” barn sagt upp sig från jobbet bara för att få barnen att kunna klara sin vardag som är helt oanpassad för deras behov och befolkas av folk som liksom du är helt okunniga (och ointresserade?) av att förstå och lära.

  • Lisen A

    7 oktober, 2016 at 10:34 Svara

    Hej!

    Jag arbetar som socialsekreterare och möter titt som tätt dessa ”hemmasittare”. Vi ser ofta hur familjerna gör allt som står i deras makt för att få en fungerande skolgång till barnet. Vi ser lika ofta hur dessa föräldrar kämpar mot en trög skolorganisation som motvilligt sätter in de stödinsatser som krävs.

    Men.. Jag är så sjukt trött på myten om att barn blir omhändertagna hit och dit så fort någon gör en orosanmälan. Det är ofta just tack vare en orosanmälan som vi, i egenskap av socialtjänst kan komma in och sätta tryck på skolan i att ta sitt ansvar. Skolan vill ju gärna att vi ska lösa problemet (så slipper dom köpa en dyr men nödvändig stödlösning för eleven). Plus, vi kan sätta in kompletterande insatser för barnet eller föräldrarna, i de fall situationen utanför skolan också blivit ohållbar. Det är extremt svårt att omhänderta ett barn med tvång, om ett barn med inte får bo kvar hos föräldrarna krävs det betydligt mycket mer än att barnet har autism och att skolan inte fungerar. Det är snarare ett problem att skolan INTE orosanmäler när ett barn sitter hemma än tvärtom!

  • Kent Nejdmo

    8 oktober, 2016 at 06:42 Svara

    Det måste vara skönt att sitta ”utanför” och skriva om hur andra ska sköta sitt jobb.
    Man vet hur det är.
    Man har ju gått i skolan.
    INGET har hänt sen ”jag” gick i skolan
    Är det inte konstigt att någon skriver om hur kass DU sköter DITT jobb??????

  • Gustav

    8 oktober, 2016 at 08:30 Svara

    Jag jobbar själv som rektor och det här är intressant att läsa. Jag sitter själv med mitt Elevhälsoteam varje vecka och försöker arbeta fram framgångsrika modeller för era barn. Vi stångar oss blodiga för att hitta lösningar för era barn i samarbete med BUP, skolhälsovård, specialpedagoger, och i skral ekonomi.
    Vi har studiedagar för lärarna med utbildning av autism, adhd, språkstörningar, dyslexi osv
    Vi presenterar dessa lösningar för er. Det kan vara erbjudande om SU grupp, möjlighet till assistent,
    Anpassad studiegång, lärare som jobbar sig gråhåriga för att hitta individuella lösningar i klassrummet mm
    Men SU grupp avsäger ni eftersom ni helst vill att barnet ska gå kvar i sin skola. Assistent tackar många nej till för barnet blir utpekat i skolan om de har assistent, att sitta i mindre rum vissa tider gillas inte för era barn ska ha det som vanliga barn.
    Så snälla ni!
    Istället för att bara visa missnöje. istället för att bara ta fram det negativa. Tala om för oss som försöker hjälpa er hur ni vill ha det för era barn.
    Hur ska det se ut för att vara bra?

  • Mikael Skålberg

    8 oktober, 2016 at 08:35 Svara

    Bra skrivet och min första tanke var att skolan borde ha ett rehab ansvar och krav på anpassningar. Och det har dom arbetsmiljölagen gäller i skolan och där finns det en afs som reglerar rehab och anpassning. Varför är det ingen som prövar detta? Anmäl skolan till arbetsmiljöverket. Skulle vara väldigt spännande och se vad det leder till.

  • Lisa

    8 oktober, 2016 at 08:47 Svara

    Fy fan för dig Patrik ! Du har tydligen inte någon verklighets koll överhuvudtaget.. Är du kanske en av alla de instanser vi som föräldrar dagligen kämpar emot ?! Blir vansinnig över att ditt inlägg ens publicerades.. Men i Sverige har vi yttrandefrihet men synd bara att det inte gäller våra funktionshindrade barn,, vår son på 6 år fick avsluta skolan efter 8 dagar då kunskapen inte fanns kring utåtagerande autism och ett rop på hjälp från specped kom redan dag 4,, nu ska vår son få återgå till dagis efter många turer… Dagis där han känner igen miljö personal etc …. Men kampen forts dagligen… Åtminstone på vardagar då alla instansers telefoner är öppna..Patrik du verkar inte veta vad as el adhd är,,, hur det uppstår el likn… Så en liten fakta grupp är kanske det du ska gå med i ist😡
    Och till alla kämpande föräldrar: forts kämpa !!!!

  • Robert

    8 oktober, 2016 at 10:38 Svara

    Ni föräldrar som kämpar för era barn är fantastiska. Stångas själv mot okunskap och oändliga möten där vi både förklarar och kommer med förslag som blir väl mottagna på mötena, men som aldrig genomförs i praktiken. Och sedan börjar mötena om igen… vi är så trötta. Speciellt min fru som har sina egna svårigheter.

  • Elisabeth

    8 oktober, 2016 at 11:11 Svara

    Det handlar egentligen om vad politikerna gjort med skolan! Den nedmontering av yrket som genomförts där lärare fått allt fler uppgifter att sköta och allt mer undervisningstid gör att man går på knäna. Lägg därtill till resursbrist i form av personal och pengar och skolan handlar mer om att trolla med luft än att bedriva en fungerande verksamhet där ALLA elever får möjlighet att nå så långt som möjligt.
    Det är lätt att göra skolan till syndabock men min erfarenhet är att alla lärare och rektorer har elevernas bästa i första hand. Det är ju därför skolan finns till. Att det sen inte finns tid, material, personal, pengar och anpassade skollokaler är helt och hållet politikernas fel. Så vill ni göra skillnad så är det dem ni ska försöka nå. Förhoppningsvis lyssnar de mer på arga föräldrar än förtvivlade lärare.

  • Carl-Henrik Arosenius

    8 oktober, 2016 at 14:40 Svara

    Dags att bilda ett nytt politiskt parti för inget av riksdagspartierna bryr sig längre. Någon som vill vara med ?

  • Joakim Lindström

    8 oktober, 2016 at 15:43 Svara

    Det är intressant att läsa om människors upplevelser av skolan. Jag anser dock att artikeln innehåller onödiga generaliseringar kring skolans tillkortakommanden och ansvarsfrågan. Skolan är inte någonting utanför samhället utan en del av det. Således präglas skolan av omgivningens normer och speglas av dess tillkortakommanden. Om det vore så enkelt att en part bar skulden i varje enskilt ärende vore väl saken klar. Men min upplevelse efter 14 års arbete med elever i behov av särskilt stöd är att det krävs samarbete av flera parter för elevens bästa. När detta nödvändiga samarbete brister, utan att ensidigt peka ut en alltid skyldig part, får eleven lida. Det är tråkigt men så funkar vårt samhälle. Bara tillsammans är vi starka för de svaga.

    /Kim

  • Meow Meowson

    8 oktober, 2016 at 17:50 Svara

    Det som behövs är något som ligger mellan särskola och vanlig grundskola.
    Tyvärr verkar politiker och andra insistera på att det inte finns något behov av annat.

  • Bettan

    8 oktober, 2016 at 18:18 Svara

    Vad hjälper det med kunskap om inte det finns en förståelse? Tycker även att utbildning inom NPF skulle ingå i lärarutbildningen…. 😰

    • Annika

      24 april, 2017 at 14:20 Svara

      Inlevelseförmåga, akut agerande, kunskap borde vara honnörsorden. Att låta barnet lida i flera månader pga att skolans personal inte förstår att varje sekund som går gör att såret hos barnet och föräldrar blir större och större och till slut en blodförgiftning som kan ta decenniee att bli frisk från. Skola och BUP sitter i långbänk och utreder och fyller i papper och avvaktar möten som bokas in om några veckor. Tiden går tik tack och familjer går sönder. Skäms Sverige!!

  • Helena

    8 oktober, 2016 at 18:56 Svara

    Vilken bra förklaring på verkligheten.
    Politiker gör nått!!
    Detta är skandal.
    Våra barn det handlar om!

  • Anna Magnusson

    8 oktober, 2016 at 20:09 Svara

    Jag känner tyvärr alltförväl igen mig i ditt inlägg. Har en kille som kämpar för att fixa skoldagarna. Och jag som mamma gör allt i min makt för att koordinera mellan BUP, logoped, skola och övriga vårdkontakter. Jag kommer aldrig ge upp, men gudarna ska veta att jag är trött på att mötas av oförståelse, ifrågasättande och frasen ”budgeten medger just nu ingen extra hjälp”, fastän allt tyder på att det är just det han behöver.

  • Gunilla

    8 oktober, 2016 at 21:01 Svara

    I fjorton år kämpade vi för att vår dotter skulle få en skolgång. Det fungerade inte någon gång.Men allra värst blev det i högstadiet dit vi tragglat oss men med så mycket uttömd energi att vi båda föräldrar var sjukskrivna och skulle förbli sjukskrivna under många år framåt.Vi var inlagda på sjukhus.Vår dotter hade utvecklat ett svårt självskadebeteende och klarade inte längre att vara ensam utan att fullständigt trasa sönder sig själv.Ingen på sjukhuset kunde hjälpa henne.Det fanns helt enkelt ingen kunskap inom hennes autismspektra. Vi fick lära oss att skolplikt är en sak men att lyckas erbjuda en skolgång något helt annat.I tre år var vår dotter helt hemma från skolan utan en enda skoluppgift.Under ett av våra sista möten med rektor och skolpersonal uttryckte rektorn ”Nu är det bara ett halvår kvar,sedan är det här problemet inte mitt längre.” Nu är hon 28 år och striden fortsätter, numera med försäkringskassan.” Kan hon kanske klara n å g o t arbete? ” Jag erbjuder alla som vill att försöka.Den första svårigheten blir att få henne ur hennes rum utan att ta till våld. Jag älskar mitt barn över allt annat och strider så länge min kraft står mig bi.Men jag var också en av alla dessa föräldrar som med en rund mage glatt konstaterade ” Det spelar ingen roll vad det blir för kön,bara det är friskt”. Mitt barn ställde mitt liv på ände.Det blev en outsäglig kamp både för oss men främst för mitt barn. Kampen fortsätter men det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att i n g e t hänt under de år som gått sedan vi lämnade skolan. Lycka till med all er kamp!

  • Ursula Alhberg

    8 oktober, 2016 at 23:01 Svara

    Hej, jag skulle gärna vilja delta i debatten. Nu är jag mormor och farmor men under 80-talet var jag småbarnsförälder. Ett av våra barn hade problem och detta sammanföll med de första artiklarna om MBD. Med ökad kunskap kallades det DAMP, ADHD o Aspergers. Jag insåg att vi behövde hjälp och vi sammarbetade villigt med soc. Via PBU fick vi psykologhjälp. På den tiden var det ytterst ovanligt att familjer i allmänhet erkände att de hade problem och i synnerhet på Östermalm. Den hjälp vi fick för våra problem var fantastisk. Vi står i tacksamhetsskuld till samhället. Vi fick hjälp till Erikastiftelsen och specialklass och senare till en specialskola. Kunskapen om barn med speciella behov utvecklades i rasande fart. Då ansåg man att dessa barn i många fall behövde ha hela familjen med sig i behandlingen. Det var vältänkt. Vårt barn blev senare utskrivet och slussades via en helt nyöppnad skola utanför stan in i det vanliga skolsystemet. Vi tog det liksom i etapper.

    Vår erfarenhet var/är att likasinnade alltid är det tryggaste. Om ett barn skiljer sig från mängden i något större avseende så blir det alltid problem. Hur man än gör så kommer barnet att utmärka sig samt kräva mer. Vi resonerade att det var bättre att gå i en klass där alla hade olika typer av problem och alla krävde mera. På detta sätt skonades barnet i a f från att ständigt utmärka sig och redan från start skaffa sig en dålig självbild. Nu blev det liksom på samma villkor.

    Sedan måste man också ta hänsyn till resten av klassen. Ett barn som beter sig eller ställer större krav på läraren tar tid och resurser från andra barn. Man kan inte begära att ett barns särskilda behov skall försämra för alla andra och man kan inte heller kräva att en vanlig lärare skall hinna med allt extra arbete.

    När barnet var moget att börja i vanlig skola, blev det en skola där alla var nya. Vi kom överrens med rektorn och läraren att en resurs skulle vara med från början och att de andra barnen skulle få ärliga svar på sina frågor. Inte försöka dölja något. Att X krävde mer helt enkelt. Av dessa orsaker så uteblev mobbingen nästan helt. Klassen accepterade X. Jag brukade också prata med de andra barnen för att ha koll på läget. Efter denna skola blev det en normal skolgång och X hade nu hunnit få en del insikter. Under hela denna tid ca 10 år, fick vi ett fantastiskt stöd. Många andra familjer bortförklarade problemen, skylde på skolan eller kompisarna och ville inte bli involverade i soc. För oss var det långa och jobbiga år men det var det värt. Idag är X en duktig person med egen familj, bra jobb och som har hittat sin plats på jorden. En glad mamma.

  • Kenneth

    8 oktober, 2016 at 23:14 Svara

    Vi har upplevt allt Karin Elf
    skriver i sin artikel.
    Misshandeln började i
    Klass 6 och pågick i sex år.
    Jag kallar det
    för misshandel eftersom
    Skolans enorma brister
    blir till misshandel för vår son.
    Vi föräldrar har beslutat
    att vår son inte får gå
    till skolan för han far
    illa i skolan.
    Tyvärr fattade vi detta beslut
    för sent.
    Vår son har utvecklat panikångest och han
    blir inte frisk. Snart ett år har gått sedan
    han blev sjuk.
    Ångesten blommar ständigt
    upp.
    Han kan inte sova på natten
    då ångesten kommer
    och måste därför äta kraftigt
    Ångestdämpande.

    Vi har träffat skolans lärare, psykologer, skoläkare skolledning,
    rektorer m.m. och ingen
    är beredd att följa skolans
    egna lagar och mål som så fint
    finns formulerat.

    Ingen har ring frågat efter
    eller visat intresse från skolan.
    Kanske någon skäms och det
    ska dom göra.

    Jo det finns mycket att göra.
    Det är allas ansvar i skolan
    att skolans kvalitetsarbete
    efterlevs.
    Rättsliga påföljder måste
    användas mot skola och eventuellt personal för att
    ett kvalitetsarbete ska efterlevs.
    Så funkar det på alla andra
    ställen.
    Skillnaden är att i skolan är
    det barn och inte vuxna
    som utsätts.

    När ens barn blir misshandlat
    far inte bara barnet illa
    utan även vi föräldrar och
    syskon.
    Vår son har inte bara blivit
    sjuk, han har inte fått
    en utbildning som han har
    rätt till.

    Kenneth

  • Lisa

    10 oktober, 2016 at 10:06 Svara

    1000 tack för att du satte ord på mina känslor och vår situation! <3

  • Sofia Hålen

    10 oktober, 2016 at 15:05 Svara

    Hej
    Blev så glad att detta debatt inägg publicerade dagen efter att jag skrev mitt brev till skolan!
    Allt är så sant och jag förstår att detta är ett stort problem! hoppas att politikerna kan först det någon gång! våra barn gråter!

    Hej

    Känner mig ledsen efter dagens Sip möte.
    Jag hoppas fortfarande att jag någon gång ska få känna ”Nu kör vi” vi har nu en plan som är hållbar för Oskar.

    Personalen på mötet får mig än en gång att känna mig som en dålig förälder… det är sällan eller aldrig man får positiv feedback på något man säger.

    Detta får en att tvivlar på att man är en bra förälder!

    Är det rätt att personalen ska få en förälder att känna sig så efter ett skolmöte?

    För mig är det solklart vad Oskar behöver, ändå måste vi försöka få till det på bästa sätt tills skollagen förhoppningsvis ändras inom kort!

    Skollagen förbjuder skolan att plocka ut enstaka elever för att undervisa dem kontinuerligt i en bla. lugnare miljö.

    Istället lägger skolan massor av tid och pengar för att anpassa den befintliga skolan. Det är skämväggar, specialstolar och kilformade-dynor, hörselkåpor, Ipad, olika stressbollar och ”pillersaker” med mera och helst en varsin assistent och ändå uppnår många av dessa barn ej målen.
    och inte minst alla möten och handledningar för personalen med eller utan föräldrar…

    Skolan får dessa barn tidigt att känna att dom ej ”passar in”…att det är något fel på dom… detta leder ofta till dålig självkänsla och i vissa fall kan leda till att barnen ger upp!

    Det känns som att skolan försöker trycka ner en pusselbit på fel plats! Ju längre tid man försöker desto trasigare blir pusselbiten! I detta falla är det Oskar som skolan ”förstör” som ska passa in på fel plats! Perslundaskolan är fel plats för Oskar!

    Denna skolform ger Oskar dålig självkänsla och utanförskap och ett enormt stresspåslag!
    Skolan är för stor för Oskar, för många elever och för många klassrum som han ska vistas i. Oskar behöver gå på en liten anpassad skola med få klassrum och få elever samt specialpedagoger som kan möta honom och se hans behov.

    Än en gång försöker personalen övertala oss att ge vårt barn Adhd/medicin.
    Vi har under 4års tid varit bestämda i detta beslut ändå försöker dom…!

    Varför ska man gång på gång ifrågasättas när man har valmöjlighet?

    Personalen får en att känna sig som en icke ansvarsfull förälder, att vi vill sätta käppar i hjulet för skolan.

    Vi är pålästa, vi vet vad vi tackar nej till! Ändå försöker personal övertala oss.

    Har skolan och socialen överhuvud taget medicinsk kompetens för att yttra sig i denna fråga? Är det deras uppgift att försöka övertala oss?

    Det känns som det är bara vi som säger Nej till medicin!! Det är säkert fler föräldrar som också skulle vilja säga Nej… men dom står inte emot…

    Regeringen måste förstå att vi människor är olika och alla har inte samma förutsättningar och vi mognar dessutom olika.

    När vi är vuxen så har vi valmöjlighet, det har inte våra barn! det är skolplikt och alla barn ska utbildas lika oavsett handikapp!

    Det är viktigt att personalen möter föräldrar på bästa sätt! Föräldrarna är jätteviktiga och måste orka detta LAGFEL!!

  • Kenneth

    10 oktober, 2016 at 21:58 Svara

    Kan inte låta bli att skriva lite om den fungerande skolan
    som min son fick uppleva i tre år.
    Tuvärr uppskattade vi inte detta utan tog detta som en
    självklarhet.
    Den fungerande skolan började efter många strider där
    personalen förklarade att vår son är långt borta från att
    klara målen och det finns ingen chans att han skall
    klara målen. Han skall gå i särskolan tyckte personalen.
    Vi accepterade inte och det beslutades att han skall vara inskriven i den allmänna skolan.

    Vår upplevelse vara att skolan ansåg att vår son hade adhd.
    Ny specialpedagog sattes in och som ville sammarbeta
    med oss föräldrar.
    Utveckligen blev enorm på alla plan. Vår son hade inte adhd.
    Det handlade bara om rätt bemötande.
    Med rätt bemötande försvann problemet med impulskontroll
    och så har det blivit.
    Även i skolarbetet fick vi en enorm utveckling och
    då tänker jag på svenska, engelska och matte. Personalen
    talade till min son om en framgångssaga.

    Problemet kom då han blev tvungen att byta skola.
    Skolans misshandel började första dagen på den nya skolan
    och pågick till vi beslutade att han inte skall gå i skolan för
    han far illa i skolan.

    Vad jag menar är att den fungerande skolan kan skapas om
    skolan vill. Grunden för att lyckas är att sammarbeta med föräldrar
    och följa skollagen. Skollagen är en lag som utan undantag skall följas.
    Skolan skall tillsätta stöd utifrån behov inte diagnos.
    Åtgärder skall vidtagas och följas upp. Elevens bästa gäller före
    ekonomi.

    Skolans och kvalitetsarbete skall granskas och
    avvikelse skall kunna föranlede rättsliga påföljder som det fungerar på andra ställen i samhället.

    Kenneth igen.

  • ola frykman

    25 oktober, 2016 at 23:34 Svara

    Jag är idrottslärare och läste artikeln om hur svårt barn med funktionshinder har i dagens skola. Jag håller med dig i sak och att skolan behöver göras om. Men du riktar din kritik enbart emot skolsystemet, lärare och pedagoger. Inte emot politikerna som i riksdagen och kommunerna bestämmer var pengarna ska gå.

    Jag som lärare anser att det i grunden handlar om att politikerna i riksdagen, och kommunerna har ett val att göra. Om ”företaget Sverige” vill ta hand om alla medborgare oavsett funktionshinder/svårigheter eller inte och ge dem den utbildningen de enligt lag har rätt till måste de ge mera pengar till pedagoger med specialutbildning för just funktionshinder. Som har tiden och kunskapen att hjälpa dessa elever och stötta lärarna i klassrummen så att de är en del av gemenskapen. Som kan sitta med dem och hjälpa dem med läroböcker som är utformade för dem. Där den fysiska arbetsmiljön är anpassad till deras funktionshinder.

    Jag har några med funktionshinder i mina klasser och jag har inte utbildningen eller erfarenheten att enligt läroplanen ge dem den utbildningen som skollagen kräver. Jag bryter emot den men vad ska jag göra när jag har 17 andra elever under lektionerna som också ska ha erforderlig utbildning? Tiden att forma innehållet, aktiviteterna för både funktionshindrade och icke finns inte. Jag har inte de materialen och möjligheten att ha 2 parallella undervisningsmetoder under lektionerna. Ska jag då bära hundhuvudet för att det inte finns pengar och att rektorerna säger att du har de resurser som finns och ”bit ihop”? Hur ska rektorerna göra när antalet åtgärdsprogram ökar utan att de får mera pengar och inte kan anställa fler speciallärare/pedagoger? Många lärare lider känslomässigt med dessa elever och gör sitt bästa men bilden är större än det,

    Jag skickar med en debatt artikel där jag tar upp just en del av detta skolproblem

    Skolan är inte ensam ansvarig för den negativa påverkan det digitala samhället har på elevernas skolgång och bristande studieresultat.

    Med bedrövelse ser jag stressen i det digitala samhället öka där användandet av mobiler, surfplattor och datorer i större utsträckning tar över elevernas liv. Tiden och lugnet att lyssna till sina tankar, känslor, upplevelser och sätta ord på det de ser, känner och hör blir allt mindre. Vuxna är mer stressade och kraven från samhället gör att många inte orkar ta sig tid och engagemang att lyssna på dem. Oron över att vara utanför och inte ha en kompis är större än tidigare samtidigt som kraven på att lyckas i skolan ökar. Många elever utsätts för kränkningar och förtal där språkbruket på sociala medier är grövre och mer personinriktat än någonsin. Detta är ett känslomässigt kaos för många som skolan får hantera. Samtidigt ska förmågor som att koncentrera sig och fokusera, selektera informationen från omgivningen och rikta uppmärksamheten på det viktigaste utvecklas. En orimlig arbetsbörda där lärarkåren går på knäna. Hur kan vi då kräva att eleverna ska klara av att hantera sociala medier, stressen i det digitala samhället, att alltid se bra ut och vara bäst när vi själva inte gör det? När vi själva får psykiska besvär som konsekvens?

    Skolan är en spegling av stressen i samhället och dess problem men skolan är inte ensam ansvarig för den negativa påverkan det har på elevernas skolgång och förmågan att lära sig nya kunskaper. Vissa elever har läs och skrivsvårigheter, funktionshinder eller andra svårigheter som koncentration eller att tyda oskrivna regler och sociala koder. Detta gör att de har svårare utmaningar i skolarbetet och skolans möjligheter att hjälpa dem är i dagens skolsystem mindre än tidigare. Men politiker, skolverket och lärarfacken förväntar sig att skolan med minskade elevhälsoteam, speciallärare/pedagoger och eftersatt fysisk arbetsmiljön ska ”fixa” dessa svårigheter. Att en ökad dokumentation av studieresultat, undervisningsmetoder och tester/prov ska ”fixa” det.

    Var i detta finns den lärande och växande människan som får tid att bli trygg i sig själv och lita på sin självkänsla och känna kraften av ett bra självförtroende? Den frågan ställer sig inte nämnda aktörer för i panik de står utanför och famlar över hur de ska hantera dagens skolproblem. Politiker och skolverk anser att det ska lösas genom mer tid till matematik och läsförståelse för enligt Pisa -undersökningen ligger Sverige i mittenskiktet av OECD snittet. Att göra en sådan helhetsbedömning av skolans problem visar på en inkompetens och oförmåga att ta in den verklighet som många elever och lärare befinner sig i. För tragiskt nog finns inte människan i den bedömningen utan eleven ska bli en produkt av det digitaliserade samhället. Elever med funktionshinder ska stå med skammen och skulden över att inte bli förstådda och inte känna sig duktiga på sina villkor. Är det humant?

    I direktiven från skolverket ska det finnas elevdemokrati där eleven är delaktig och har inflytande över sin skolgång. I mitt perspektiv är detta kunskaper, förmågor som i en lärarande process ska utvecklas med motprestationer att utifrån årskurs sköta skolarbetet, vara en god kamrat och ta ansvar för sina handlingar. Då förbereds eleven för det framtida samhället och kan ta det medvetna ansvaret för sitt liv. Men vi är så rädda att de ska misslyckas i livet, vara annorlunda och hamna utanför att vi glömmer bort detta.
    Eleverna är människor som i interaktion med andra måste få utveckla sina sinnen, känslor, tankar och upplevelser i sin takt, utifrån deras verklighet och få tid att sätt ord på det. Det är då eleven är mottaglig för nya kunskaper. En människa utan detta har ett tomrum i sin själ, i sin inre trygghet och identitet. Det är detta som det digitala samhället allt för ofta förstör för där är det mänskliga mötet ansikte mot ansikte i det närmaste obefintligt. Det är i detta samhälle som barn med funktionshinder inte ses och betraktas som en belastning. Är det humant?

    Avslutningsvis vill jag säga att jag har största respekt och beundran för föräldrar och barnens situation med alla utmaningar samt svårigheter ni möter i det dagliga livet.

    Ola Frykman
    Idrottslärare

Lägg till en kommentar