Vi måste börja prata om adhd och ohanterliga relationer

I mitt jobb pratar vi ofta om pedagogiska anpassningar, bemötande och hur en kan anpassa vardagen, skolan eller mötessituationer för någon med adhd.

Men för mig (och många andra) är min adhd inte som tydligast på jobbet, på möten eller ens i relationer med vänner. För mig är den som tydligast i min parrelation, familj och hur jag fungerar hemma.

Det finns många tabun kring att prata om hur en fungerar i relationer. Det handlar om personerna som ligger närmast hjärtat, det handlar om vårt hem där vi oftast är våra sämsta jag efter lång dag på skolan eller på jobbet.

Men efter att jag läst DIVA 2.0, diagnostisk intervju för ADHD hos vuxna, så kände jag att: nej, nu skiter jag i om en inte brukar prata om detta. Vi måste börja prata om detta. Nu. För vi ska inte behöva gå omkring och tänka att vi gör fel eller är fel. För att ha ohanterliga relationer och ett ohanterligt känsloliv ingår nästan jämt i adhd-diagnosen. Det är i alla fall bilden jag fått efter att ha träffat hundratals vuxna med adhd.
När de använder sig av DIVA 2.0 i utredningar så frågar de bland annat dessa frågor:

Organisera uppgifter och aktiviteter
❑ Har svårt att planera vardagliga aktiviteter
❑ Rörigt i hemmet och/eller på arbetsplatsen
❑ Planerar för mycket eller planerar inte effektivt
❑ Dubbelbokar ofta aktiviteter
❑ Kommer för sent
❑ har svårt att konsekvent använda en kalender eller dagsplanering
❑ Är oflexibel genom att vara bunden till scheman
❑ Dålig tidsuppfattning
❑ Gör upp scheman som sedan inte används
❑ Behöver andra för att få struktur

Att ha svårigheter med att planera och prioritera får givetvis stora konsekvenser för en familj. Och påverkar självklart när det gäller konflikter.

Självförtroende/självbild
❑ Osäkerhet p g a negativa kommentarer från andra
❑ Negativ självbild p g a erfarenheter av misslyckanden
❑ Rädd för att misslyckas om du börjar med nya saker
❑ Reagerar överdrivet häftigt på kritik
❑ Perfektionism
❑ Känner sig obekväm p g a symptom på ADHD

Att ha svårt att ta emot kritik är inte direkt ett framgångsrecept i en relation. Inte perfektionism heller. Och sedan för att komma in på kärnan, hur vi funkar och agerar när det gäller relationer:

Relationer och/eller familj
❑ Tröttnar snabbt på förhållanden
❑ Inleder/avbryter förhållanden impulsivt
❑ Har ett ojämlikt förhållande p g a symptomen
❑ Relationsproblem, många gräl, för lite intimitet
❑ Frånskild p g a symptomen
❑ Sexuella problem p g a symptomen
❑ Problem med att sköta hemsysslor och/eller pappersarbete
❑ Ekonomiska problem eller spelande
❑ Vågar inte inleda ett förhållande

Vi måste börja prata om det här. Vi måste börja prata om ohanterliga relationer som ett adhd-symtom. Och förlåta oss själva.
Det blir SKITSVÅRT att ha en relation med de symtomen. Och det blir ännu svårare om vi inte erkänner att det är adhd-symtom och tror att det är så för att vi själva eller vår partner med adhd är:
❑ Lat
❑ Har dålig karaktär
❑ Struntar i saker med flit
❑ Är oengagerad
❑ Inte bryr sig

Så hur ska vi göra för att få det att funka? Jag tror att efter vi tagit bladet från munnen och börjat prata om det med jämlikar så kommer mycket lätta. Och sedan ska vi be varandra om hjälp. Och sedan ska vi som lever i en relation återigen klappa oss själva på axeln och säga till oss själva att vi är bra och superhjältar som krigar på trots dubbel belastning på grund av stress, trötthet och adhd-kaos.

15 Kommentarer
  • Madeleine

    14 april, 2016 at 13:18 Svara

    Så bra skrivet! !!!
    Tack! !

  • Diana Söderlund

    16 april, 2016 at 08:46 Svara

    Riktigt bra skrivet! Kände igen mig jätte mycket i det du skrivit.
    /Diana

  • Åsa Moberg

    7 juni, 2016 at 09:49 Svara

    Mycket bra skrivet! ???

  • åke

    9 juni, 2016 at 06:21 Svara

    hej. bra skrivet men frågan är hur vi ska lyfta bladet från munnen även om man upplever sig vara jämlikar. Hur gör man det i en relation? det kan lätt bli kränkande och mästrande. finns det några pedagogiska tips på hur man kan prata om svårigheterna och hur man kan få vardagen att funka i en relation så att båda kan känna sig tillfreds med resultaten?

    • Angelica

      20 juni, 2016 at 08:14 Svara

      Hej!
      Jag tror på parterapi om man har fastnat eller inte vet hur man ska gå vidare. Bara några få gånger kan faktiskt räcka!

  • Lennart Keberg

    11 juni, 2016 at 09:37 Svara

    Att vara man är i sig en utmaning och att känna sig udda och få det till att man är speciell gör det inte lättare i relation till vare sig män eller kvinnor. Innan NPF har jag försvarat min rätt att vara speciell, speciellt snäll, speciellt tyst, speciellt aggressiv, speciellt frånvarade, speciell chef, speciellt ensam m.m. Detta har jag nu ”levt” i nästan 70 år och de senaste 40 med en kvinna som undrat vad som är så speciellt med mig, förutom att jag är som de flesta män fast ”extra allt”. Jag är och har varit påfrestad och påfrestande. Min fru är och har varit otålig, ledsen, kärleksfull, begåvad, arg och nyfiken och har en tro på att alla människor kan komma till sin rätt och få det bättre. Jag börjar långsamt acceptera den jag varit och är och att hon har rätt – att hjälpa mig. Hon måste dock övertyga mig varje dag, för jag är så van att glömma. Tack för att du tog bladet från munnen. Det är verkligen dax att vända….blad.

    • Angelica

      20 juni, 2016 at 08:15 Svara

      Hej!
      Tack för att du delar med dig. Fint att få ta del av.

  • Lennart Keberg

    14 juni, 2016 at 21:34 Svara

    När är granskningen klar?

  • Maria

    15 juni, 2016 at 14:36 Svara

    Hej. Tack för bra text. Älskar en partner med Npf, och visst är det dags att ta bladet från mun. Så mycket är ohållbart när det inte går att prata om. Håller med dig Åke, tips på HUR efterfrågas. Inte det lättaste alltid, utan att det blir mästrande och eskalerar i en konflikt som inte landar på flera dagar med kaos. Någon som har tips på läsning?

    • Angelica

      20 juni, 2016 at 08:16 Svara

      Mitt tips är parterapi. Det har hjälpt många i samma situation.

  • Hanna

    5 juli, 2016 at 00:03 Svara

    Tack för att du skrev det här! Åh, vore cool att starta någon slags relationsgrupp för personer med adhd… det kanske finns någonstans rentav? (Om någon vet?)

    Jag var precis på gränsen till adhd när de utredde mig men jag känner igen mig i det mesta av detta. Är det nån sorts nya kriterier?

    Tack igen för ett skuldbefriande inlägg <3

  • Harriet Brittmarie Haake

    11 december, 2016 at 17:46 Svara

    Har skrivit en roman om en mycket lång ADHD- relation ”ADHD LoveStory”
    Fantastiska toppar och djupa dalar. Mycket kärlek. Många gräl.
    Visste inte något om diagnosen i starten, så det var förvirrande och konstigt bara.
    Har även en blogg med samma namn
    https://adhdlovestory.wordpress.com/

Lägg till en kommentar